onsdag

Var det mitt misstag?

Det har snart gått 4 veckor sedan det hände och jag minns första och andra veckan som de värsta på länge. Men nu verkar det faktiskt som att ångesten har släppt, mina största orosmoln är snarare vita än mörkgrå och jag tycker mig skymta solen emellanåt. Jag trodde inte att det skulle släppa på månader, men distans är en bra medicin, så också nödvändiga besked från personer man måste lyssna på. Tack.

Jag borde kanske känna ånger, men jag kände inte ens ånger första eller andra veckan, hur jobbigt det än var så hade det ändå skett och jag var beredd att lära mig av det. Lärde jag mig någonting? Ja.

Umgängesplaner?

Sissel är i Falkenberg och skaffar körkort, Cake är ganska upptagen och jag är också ganska upptagen. Ändå har jag fått umgås med riktigt fina människor senaste veckan. Vi kan kalla dem Niklas och Peter, för det är deras namn. Att träffa Niklas mer än en gång på 3 månader kan kännas omöjligt, tänk då två gånger på en vecka. Snart börjar det flyga grisar ur arslet på en skulle man kunna tro. Det är inte det att jag inte vill träffa Niklas oftare än en gång var tredje månad, vi har bara inte den relationen. Vissa saker går inte att ändra på. Så tänker jag, jag vet inte varför - det är säkert jättedumt- men när jag tycker om människor är jag rädd att de ska ta min uppskattning för klängighet. Då är det mer safe att träffas var tredje (eller sjätte) månad. Jag ska sluta tänka så. Jag hade aldrig några planer på att hooka med Peter, men det kom som en glad överraskning.

Hälsan

Efter den spontana festen hos Peter som jag till största del spenderade i ett rökigt kök har jag hostat så bröstet värker. Oskönt som bara den, men vad kan jag göra åt saken? Jag tar noskapin tre gånger dagligen och undviker mjölkprodukter för att bli frisk så snabbt som möjligt. Jag känner mig ungefär lika het som på självporträttet ovan.