och karleken?

To Love or Что-То

Jag ser en tant med en hemkops-kasse i gangtunneln i Nizhniy. Jag har telefonintervju med en journalist fran GP. Jag vantar pa att Hannes ska ringa sa jag kan aterlamna hans skidstrumpor innan han aker tillbaka till Osterrike.

Och eftersom att jag proppat i mig pommes med vitloksost ar min mage helt kaputt! Att jag inte lar mig. Varfor ar vitlok sa forbannat gott? Crap!

Och karleken?

Den karleken...

landa nu

Tillbaka i etern

Då var man hemma i gamla Mölnlycke.

Många dejter att hålla ordning på och vänner som får mig att se ljust på Sverige. Som om mina två veckor här blir en intensiv romans. Mina fränder från övriga Europa har problem med sina visum, och mitt är klart på fredag. Jag är nervös, men jag vet inte för vad. Min tid här är så kort, men jag vet att min tid i Ryssland blir än mer tillfällig.

Hur stor är min kärlek till Ryssland? Jag trodde aldrig den skulle vara så stor. När jag landade här hemma visste jag inte vilket land jag ville kalla mitt hem. Jag vet att det här är mitt hem, men mitt hjärta bor inte här, inte längre - om det nu någonsin gjorde det. Med en tro om att finna mening och vishet läser jag mitt väsen och vilsenhet är det enda som uppenbarar sig.

Med tiden vänjer man sig, men plötsligt vill jag ge mitt liv till hela världen. Och då menar jag inte att jag vill bli flygvärdinna.

Lite frid hade inte suttit fel.

....

I Ryssland kan du flytta ut ur dig sjalv?

Jag kan aldrig fly mitt jag.

se mig, min historia mitt arv
tro inte om det lilla du ser
att det kunde vara allt.
Jag trodde det var en ny start
och jag skrattade och jag vann
och jag skrapade upp mina ben och fick se i nytt ljus
att jag alltid kommer vara en fraemling i detta panikartade land
tills livet skiljer oss at

with love from Russia

Keep Dreaming

This is Russia: I live alone, I walk alone and sometimes people guide me.

Mot Ryssland!

see y'all laters!

Dasvidanija

2 dagar kvar

Hejdå

Inga fler sådana här avsked. Jag kan inte ens skriva om det. Jag kan inte gråta heller. Hjärtat känns som ett stort svart hål, och jag funderade på att åka tillbaka när jag såg att jag skulle hinna med bussen hem bara för att jag inte ville att det skulle vara sista gången på så länge. Men ett avsked är ändå oundvikligt och då får det bli såhär. Och jag är inte kär, jag bara älskar.

Balkan Beat

"...going to Russia... Like Sara..."

En fantastisk, svettig, intensiv natt på Balkan Beat med Kicki, Linda, Paula, Ferhat och älskade Henri.

några oväntade händelser:

1# Kicki drar upp mitt linne så hela härligheten blottas på dansgolvet. i bikini skall tilläggas, annars hade jag väl blivit lite arg.
2# Den kalasfulle killen tar tag i min haka och försöker tvinga till sig ett hångel varpå jag knuffar bort honom med orden "you wish!"

och det var den bästa avskedsfesten jag kunde önskat mig.

....

nej...

Fråga om jag är helt hjärtlös och jag har inget svar för vad vet jag, ni kan ju inte se att jag ger mitt hjärta till så många och de vet inte ens om det. Ni har det men det tror ni antagligen inte på allvar för det är sånt man mest säger och ni vet inte vem jag är och jag vet ingenting och ändå har ni fått det men ni får inte se när det brister och det gör det hela tiden och snart kanske jag inte orkar mer och kanske exploderar det när jag åker men mest tror jag att det kommer gå sönder bit för bit och jag är sen, på tok för långsam och jag orkar inte mycket mer.

kaffe

Den sega söndagen

Jag vaknade för tidigt. Sedan vaknade jag för sent. Efter det ringde Erik och frågade om busstider till Mölnlycke. Morgonhes och ljuvlig gav jag honom all information han behövde. Efter att ha gjort ingenting i några timmar bestämde jag och Göran oss för att ta en fika i stan. Han hade med en bok till mig som handlade om Ryssland. Jag blev fantastiskt glad och vi styrde våra steg mot condeco. Väl där pratade vi om festen i fredags, sex och andra intressanta topics. Trots min enorma seghet drog jag sedan vidare mot järntorget där jag skulle träffa Crille. Vi fick sällskap av Raquel och Stina som kom förbistrosandes. De var fnissiga och glada över några japanska fraser och uttryck de lärt sig. Jag satt mest och beklagade mig över min stora trötthet och efter en timme eller så drog jag mig tillbaka till Mölnlycke för att glida vidare till Cakes residens. Vi vältrade oss i självömkan och Cake slog sig i benet med sin laptop. Oj vad ont det gjorde, poor little rich girl.

" Stackars rika flicka som slår sig i benet med sin laptop"

Nu sitter jag här igen och förstår inte varför jag inte går och lägger mig. Det är sannerligen dags att avsluta den här dagen.

blodig söndag

Inte längre fägring

Mina nyaste vänner är de som oftast säger "Varför måste du åka till Ryssland?".

Jag kan ju omöjligt ha så stort inflytande på deras liv, or can I? Det underliga är hur snabbt jag blev fäst vid dem, och hur olika vi faktiskt är. De känns som en stor sommarflirt. Och jag känner mig smått vilsen. Vet jag längre hur, vem, vad jag är? Eller är det resfebern som spökar. Allt känns så slutgiltigt nu.

10 dagar kvar

tisdag

Alldeles i början

När vi seglade under kapten Morgans befäl.

Sommaren är nästan över och jag har 14 dagar kvar i Sverige.

farväl

höstfägring

Tänk att jag ska försvinna. Jag vet att det är det enda rätta. Plötsligt känns det som att jag är den första människan att känna rädsla. Och jag är rädd för så mycket. Det som skrämmer mig mest är mitt egna psykiska mående. Bakom musiken är han en helt vanlig människa och jag vet vad som händer när man gör någon till något personen inte är. Vad som är värre är när någon gör mig till något jag inte är. Jag vet inte ens själv, hur skulle någon annan kunna se det då?

Kommer magin försvinna? Just nu vill jag vara i en varm jagande natt under gatlyktors sken.

Det är något vackert vemodigt som sveper över mig. Och faktumet står och skälver och vägrar ge med sig; det kommer inte gå. Ingenting blir till innan jag försvinner från den här platsen, det här landet. Den här världen?

Vagga mig till sömn
om jag möter varg









http://images.google.se/imgres?imgurl=http://fc02.deviantart.com/fs21/i/2007/238/e/7/The_first_day_of_Autumn_by_LupoLupo.jpg&imgrefurl=http://ickelandet.blogspot.com/2007/09/nummer-131-sensommarbilder.html&h=948&w=600&sz=104&hl=sv&start=43&um=1&tbnid=3ZijqudZjlEWOM:&tbnh=148&tbnw=94&prev=/images%3Fq%3Ddetektivbyr%25C3%25A5n%26start%3D42%26ndsp%3D21%26um%3D1%26hl%3Dsv%26sa%3DN

kontraster

Känner du?

Först blir jag ställd. Sedan besvärad.

När sedan D öppnar munnen i ett telefonsamtal med S känner jag hur det river till i hjärtat och besvikelsen rinner som en syndaflod genom mig. Varför han säger en sådan sak när alla sitter i samma rum och han vet att det finns en sak han absolut inte får ta upp, och han gör det ändå - ja varför? Resten av kvällen ligger jag tyst och tittar på en tom ölburk medan killarna snackar om hur snygga/fula deras målningar och tags är. Ett samtalsämne jag inte har förmågan att yttra mig i. På väg till vagnen frågar D hur det är med mig. Jag rycker på axlarna, jag är rädd att jag ska explodera om jag säger något. Han frågar om jag är besviken för att jag inte fick honom för mig själv. Jag hånler och tittar bort. Han frågar om det är för att han är en dum idiot. Han blev uppenbart förvånad när jag med något ostadig röst säger "ja, just därför". Han frågar vad han gjort, jag säger vad han gjort. Jag går från besviken till arg. Hans kompisar är rövlöjliga, och jag inser att han inte är den personen jag lärde känna för 3 år sedan. Jag kan inte lita på honom längre.

De har gått av vagnen, jag sitter och tänker när jag av någon anledning ser mig omkring i vagnen och får syn på ett bekant ansikte längre fram. Det känns som en tröst och jag bestämmer mig för att gå fram och hälsa. Senare på brunnsparken tar han min hand och lägger den på sitt bröst. "Känner du?" Säger han. Och jag känner det. Hans hjärta slår fort. Det slår så hårt för min skull. Och jag känner mig svag i benen, för kontrasten mellan känslorna jag burit på tidigare under kvällen och känslorna som kommer där mitt på brunnsparken är oerhört stor. Den här människan ger mig hopp om livet ändå. Att det finns något vackert i människor, och att man är alldeles för rädd för att visa det.

Godnatt.

Hur gick det här till?

En måndag som så många andra, men som tog sin början i Bergsjön i en varm lägenhet. Jag vaknade för andra gången och kände hur mensvärkens små bitska demoner flaxade runt i min mage, så jag tog mitt pick och pack för att påbörja färden hemmåt. Nere vid spårvagnshållplatsen känner jag hur värken växer i intensitet och att illamåendet börjar skölja över mig. Sedan när började sånt här hända mig? Jag har alltid klarat mig undan annars. Vagnen kommer, jag kliver ombord. Två hållplatser senare går jag av, fullt övertygad om att jag kommer spy. Jag kan inte stå, jag kan inte sitta och jag börjar bli orolig över hur jag ska lyckas ta mig hem utan att avlida. Jag frågar ett par kvinnor på nästa vagn om de har värktabletter, en av dem säger att det finns ett apotek på kortedala torg. Jag hoppar av där. Vid det här laget bär inte benen längre och jag vinglar hit och dit och försöker desperat hålla mig uppe via diverse ledstänger i uppförsbacken. Ljuset är jättestarkt, jag börjar få svårt att se var jag går. Jag korsar en bilväg och innan jag når trottoaren har hela världen blivit vit. Jag ser absolut ingenting, jag försöker stanna upp men håller på att ramla. Men jag svimmar inte. Efter en stund ser jag konturen av ett träd, jag sätter mig vid trädet och börjar gråta. Varför ser ingen att jag behöver hjälp, varför är jag ensam, varför händer det här mig?

- Hur är det fatt? Hur mår du?

En utländsk kvinna med barnvagn kommer emot mig och allting väller ur mig utan att jag ens tänker efter. Hon skyndar iväg för att hämta något att dricka, och jag lägger mig ner på trottoaren oförmögen att hålla mig uppe.

-Hur mår du, ska vi ringa efter ambulans?
En bil har stannat och ett utländskt par kommer ut och börjar ställa frågor. Kvinnan med barnvagnen kommer tillbaka, och de ringer efter ambulans. Under de 10 minuter vi väntar på ambulansen ringer en av kvinnorna min mamma och pappa, vid deras fötter ligger jag på deras jackor och vrider mig som en daggmask.

Ambulansen kommer, jag flyttas över till en bår och de kör iväg med mig. En av ambulansmännen sitter brevid mig och ställer frågor, känner på min mage och kollar blodtryck. Två värktabletter och vi är framme vid sahlgrenska. Några sköterskor sticker i mig och en stoppar upp någonting i min näsa. Jag får kväljningar och frågar om de försöker få mig att spy. De skrattar. Jag böjer mig över kanten och spyr över ambulansmannen. De slutar skratta och får fram påsar som jag kan spy i. Ambulansmannen är snäll. Jag känner mig lite hemsk som spydde över honom, men shit happens.

Jag får ett rum och de kopplar in mig i en maskin. Galet. Vid det här laget har jag inte särskillt ont längre, i samma veva som jag spydde började värken släppa. Jag får svara på samma frågor om och om igen allt eftersom nya sköterskor och läkare kommer in i rummet.

Det mesta verkar normalt. Mamma kommer och håller mig sällskap, jag får stolpiller för eventuell framtida värk (eftersom att spyor har den effekten att de för med sig orala värktabletter ut ur kroppen).

Jag mår som en mycket trött prinsessa at this very moment och hoppas jag slipper det här i framtiden.

Lördag 090808

Ett stycke Palle

Jag tog bussen in till kära gamla Göteborg för att träffa Palle på café mums. Både på gator och vagnar fick jag en del oplacerbara blickar som jag tror mig kunna förklara med mitt klädval. Vem har sagt att man inte kan ha lila strumpbyxor och rosa skor? Ibland behöver jag lite färg för att kunna dansa mig upp för gatorna en helt vanlig lördag. Väl på mums döl Palle ner för trapporna när det var min tur att beställa. Med kaffekoppar i händerna gick vi upp och satte oss. Han är så kär, det är underbart för det smittar av sig. Tyvärr får jag inte bli kär med en halv månad kvar till Rysslandsflytten. Det verkar gå bra iallafall. Vidare samtalade vi om Kärlek, Ryssland och Kuba.

På väg mot kungsport tog jag vägen genom haga och vidare nerför vasagatan. Där fick jag syn på Crille som satt med sina vapendragare på mios uteservering. Efter en kort men ack så angenäm stund i knät på min rödhårige vän tog vi sällskap ner mot deras bil och min hållplats. Det kom en paddanbåt när vi gick över bron från kungsparken och vi stannade och vinkade till passagerarna. Japanerna tog fram sina kameror och vi fortsatte vår vandring.

Enligt klick! skulle det här vara min turdag. Den skulle även vara romantisk, men icke. Kärlek har jag upplevt, dock på en högst platonisk nivå. Jag får nöja mig med det den här gången.

onsdag

Var det mitt misstag?

Det har snart gått 4 veckor sedan det hände och jag minns första och andra veckan som de värsta på länge. Men nu verkar det faktiskt som att ångesten har släppt, mina största orosmoln är snarare vita än mörkgrå och jag tycker mig skymta solen emellanåt. Jag trodde inte att det skulle släppa på månader, men distans är en bra medicin, så också nödvändiga besked från personer man måste lyssna på. Tack.

Jag borde kanske känna ånger, men jag kände inte ens ånger första eller andra veckan, hur jobbigt det än var så hade det ändå skett och jag var beredd att lära mig av det. Lärde jag mig någonting? Ja.

Umgängesplaner?

Sissel är i Falkenberg och skaffar körkort, Cake är ganska upptagen och jag är också ganska upptagen. Ändå har jag fått umgås med riktigt fina människor senaste veckan. Vi kan kalla dem Niklas och Peter, för det är deras namn. Att träffa Niklas mer än en gång på 3 månader kan kännas omöjligt, tänk då två gånger på en vecka. Snart börjar det flyga grisar ur arslet på en skulle man kunna tro. Det är inte det att jag inte vill träffa Niklas oftare än en gång var tredje månad, vi har bara inte den relationen. Vissa saker går inte att ändra på. Så tänker jag, jag vet inte varför - det är säkert jättedumt- men när jag tycker om människor är jag rädd att de ska ta min uppskattning för klängighet. Då är det mer safe att träffas var tredje (eller sjätte) månad. Jag ska sluta tänka så. Jag hade aldrig några planer på att hooka med Peter, men det kom som en glad överraskning.

Hälsan

Efter den spontana festen hos Peter som jag till största del spenderade i ett rökigt kök har jag hostat så bröstet värker. Oskönt som bara den, men vad kan jag göra åt saken? Jag tar noskapin tre gånger dagligen och undviker mjölkprodukter för att bli frisk så snabbt som möjligt. Jag känner mig ungefär lika het som på självporträttet ovan.

lördagskväll

Du vet vad som kommer hända när han tar din hand och säger att du ska följa med och ta lite frisk luft.
Ni går in till Botaniska Trädgården och småpratar lite, han plockar en blomma och ger till dig. Han vill visa dig ett träd, han visar dig trädet och sedan sätter ni er i det fuktiga gräset. Han tar blomman, sätter den bakom ditt öra och ger dig en kyss.

Du visste att just detta skulle hända när du gick med honom från början.

Didn't you?

Brev

Brev

" Jag borde inte skriva det här till dig men jag vet att det inte finns någon tvekan längre. Jag hör mig själv tala med dig i mina låtsaskonversationer, jag drömmer om dig, när någon kommer in i ett rum hoppas jag att det är du. När jag ser dig blir min mun torr och hjärtat gör en volt och jag måste fly ut för jag får nästan svårt att andas."

rester av semester

Imorse kl 09.00
landade planet på säve flygplats. Det var grönt, det var blött, det var kyligt. Vi kom från solen, från varma nätter med klena fläktar, från sol och bad - till en suddig värld av grönt, grått och vått. Jag älskade det.

Sandra inne på Hemkan
sken upp som en sol, kramade mig hårt och sade att jag blivit brun. Ikväll skall vi kanske och förmodligen till Simme och titta på Harry P. Jag är inte brun, men jag har nog övergått till en mer mörkbeige nyans. Jag älskar det.

Killen på Time
ropade efter mig att jag glömt skriva på kvittot. Skrattade åt misstaget, fick en penna som inte fungerade. Skrev under kvittot. Han fångade min blick och sa att jag glömt skriva mitt telefonnummer. Vi skrattade. Jag älskade det.

Från semester till vardag

jag tror det kommer som en smärre smäll, men jag känner mig förvånansvärt optimistisk.

Btw, det godaste kaffet under hela semestern - serverat i Santa Pola

semester

De två senaste dagarna har jag levt vid havet, de fyra senaste dygnen har jag sovit helt vansinnigt länge. På något sätt ser jag det som ett nytt, växande, oroande mönster istället som en naturlig följd av att jag nu har semester. Semester. Smaka på ordet, associationer till sol och lata dagar och härliga äventyr. Just idag låter äventyren vänta på sig och jag laddar inför flyget till Sthlm imorgon. Jag har aldrig tidigare flugit ensam, och tanken skrämmer mig något.

För att tala om något helt annat så måste jag skriva om helgen som passerade. Lördagen inleddes med en tur ut på havet och Sissel var dagens gäst. Den barnsliga lyckan i hennes ansikte när båten susade fram över vågorna så att det krängde till och guppade. Vi låg halvnakna på klipporna, vi hoppade i havet och simmade med hunden. Så småning om åkte vi tillbaka till fastlandet och hem till Mölnlycke. Efter duschen var det dags för grillparty på Tobbes gård för att fira hans 30-årsdag. Alla fina bekanta ansikten. Vi var några som stannade länge och till slut hängde uppe i Tobbes lägenhet och antingen tjoade på hans lilla balkong eller diskuterade musik och annat intressant i vardagsrummet. V, som jag nästan aldrig pratat med innan har plötsligt fått reda på några av mina mest underliga sidor, så som smyckefobin och mitt hemska morgonhumör. Diskussionen om mitt morgonhumör engagerade flertalet människor, och Adam hade såklart ett dagsfärskt exempel. Eli frågade nyfiket och smått oroad hur det skulle gå när jag väl har gift mig? Pappas svar på den frågan nästa dag när vi återigen tog upp ämnet var "Din man får väl helt enkelt knipa igen tills du fått i dig din frukost". Jag hoppas dock att jag äger förmågan att förändra mig.

Söndagen tillbringades nästan oavbrutet vid havet, vilket kan vara anledningen till att jag fick någonting som var misstänkt likt solsting.

Så, nu är jag på väg ut till gräset, solen och musiken för att ta vara på ännu en het junidag.
Det enda som saknas är sällskap.

tempoväxlingar

Bilden jag tittar på för att höja självförtroendet

Jag har dövat mitt dåliga samvete genom att jogga en runda innan frukost. Tänkte egentligen ta en rask promenad, men det var lite kallt så jag kunde inte låta bli. Jag inser hur otroligt självupphöjande jag låter i en så hälsosjuk värld som den vi lever i, men i sanningens namn så är det bara ett bevis på att jag fallit offer för den. (För den som inte hängde med i resonemanget så syftade jag på "kunde inte låta bli att springa".) Det pinsamma med mig är att jag ofta höjer tempot när jag närmar mig andra människor, jag vill liksom verka lite duktigare än vad jag egentligen är.

Jag jobbar nästan ingenting längre. Eller det är iallafall så det känns eftersom att jag jobbar tre dagar i veckan. Det egentliga problemet är väl att jag inte vill jobba heller, samtidigt som jag vill göra någonting. Det är nog tur att jag åker iväg i höst, hur nervös jag än må vara så är det bättre än det här.

satsa

hjältemod

Det är torsdag.

Det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar promenera till jobbet, och jag känner att jag kastat mig över för mycket på senaste. Jag antar att den här känslan grundar sig i att jag plötsligt skrivit på ett avtal med sats som öppnar i Mölnlycke i höst. Jag får trösta mig själv med att det går att frysa medlemsskapet de månader jag är borta i Ryssland, och att jag åter igen kan frysa det om jag skulle få för mig att åka dit och studera efter min hemkomst.Dessutom kan jag ju glädja mig åt att få träna med alla häftiga, hemkära brats. Vem vet, jag kanske öppnar en ny blogg, men låt oss hoppas att en sådan uteblir.

Plötsligt känner jag mig lite muntrare och beger mig således ner till min kammare för att tvätta fönstret.

måndag

Sommar

Så igår var vi ute vid havet, jösses hur skönt var inte det? Nu sitter jag i arbetsrummet i shorts och linne och iaktar Moa som spatserar omkring utanför fönstret. Det blåser en hel del ute, jag borde gå och göra mig i ordning för jobbet. Jag har 45 minuter på mig.

Imorgon skall jag hämta ut mitt nya pass och dessutom försöka ta mig till Kållered och hälsa på Ralf på coop.

Men tills dess har jag den här dagens bördor att bära, och förhoppningsvis är de inte särskillt tunga.

sköna maj

Jag ska ha en lila middagsbjudning innan jag åker till Ryssland.

Snart har jag en spännande nyhet att förtälja, och det är inte att Andy har superpimpade dojjer och köper kladdkaka på hemköp, det vill jag lova...

Gött med majväder!

Imorgon ska jag hänga med Sissel :D

sunday

Den här helgen kan ha varit den bästa på mycket mycket länge.

nordstaden?

En solig dag i April.

Vem kunde ana följderna av ett oväntat tyst möte?

Sällan har vi skådat fenomenet "en generad sara", men just denna dag tycktes hon titta fram för att bekanta sig med vårsolen.

mahogny

Tog en snabb cappucino på mahogny innan jag åkte hem från staden i eftermiddags. Herr barista gjorde iordning den på disken framför mina ögon. Mycket trevligt och gemytligt ställe. Förmodligen allra bäst på sommaren, att sitta utomhus var riktigt ruggigt, men ändå sweet.

Väldigt god by the way.

Natural behavior

Natural behavior.

Jag träffade Louice på Teendream i eftermiddags, tjejen som tillbringat ett år i Estland. Även om jag inte kom på några bra frågor så fick jag ut en hel del av mötet, speciellt uppmuntran. Nu ikväll skickade jag även iväg ett nytt mail till Natalia för att kolla upp möjligheten att få kontakt med andra volontärer. Spännande.

Jag känner mig trött, och inte har jag städat mitt rum heller. Imorgon är det groggkväll hos Cake. Det känns som att jag glömt något viktigt jag har att göra, men kan för allt i världen inte komma på vad det skulle kunna vara. Drar mig plötsligt till minnes att jag måste gå upp hiskeligt tidigt på lördagen för att städa i second hand innan vi öppnar. Yes, det är arbetsdag på lördag. Och Håkan Hellström på scandinavium, icke att förglömma!

Nu är det dags för mig att plocka ihop och dra mig till sängen, har varit vaken för länge de senaste kvällarna.
Ett gott liv kräver goda vanor.

God natt

Red dream

Med en förkärlek till min egen art

Efter att ha slafsat i mig en skål slemmiga nudlar sitter jag här och suckar belåtet. Jag har inte så mycket till övers för nudlar, men min lathet i köket är så påtaglig att jag nästan drar mig för att göra en smörgås. Om någon kunde lära mig att mat är roligt skulle jag inte tveka en sekund. Rut gillar att baka, Frida är en hejare på matbröd och små maträtter, Adam gör kladdkaka i tid och otid. Själv tar jag ett äpple, en rostad macka (eller 3) men ska man få mig till att baka måste det vara tvång. Hade man kunnat leva utan mat skulle jag definitivt göra det. Jag hade nöjt mig med nåt mysigt fika emellanåt. Jag står fast vid att mat är tråkigt. Möjligtvis intressant, men enbart i syftet att bli av med känslan av hunger.

Tills för en halv minut sedan var tanken att my favourite piece of Cake och jag skulle på handbollsmatch, men den blev uppenbarligen inställd. Vad jag nu skall företa mig är en fråga som blir hängande i luften. Jag vänder mig till min vapendragare C och hoppas hon kan visa på kvällens riktning. Städning av min kammare följt av ryskastudier vore kanske det visaste, men jag vet inte om jag känner mig lockad av sådana världsliga ting.

Tills vidare googlar jag Rupert Grint och hänförs av hans uppenbarelse. David sade en gång till mig att han aldrig skulle kunna bli ihop med en rödhätta, möjligtvis en med färgat hår, men aldrig annars. Personligen tycker jag att rött hår är riktigt hett, iallafall på somliga, så bli inte förvånade om jag kommer gåendes hand i hand med en rödtott en vacker dag.
Nu har kvällens planer fastställts. Jag beger mig således till Cake för diverse chat för att senare även innesluta Mina i staden Göteborg. Från duo till trio, det blir nog fint det.

ciao!

Farewell

På väg till bussen idag runt 16.20 mötte jag min gode vän Anton H. Han var sprudlande glad och berättade att han var på väg till en äldre släkting för att umgås och gå på konditori. Det lät mysigt i mina öron, och jag tänkte att det var en anledning så god som någon att vara på ett strålande humör. Plötsligt utbrast han att han skulle åka till Kreta imorgon. Sweet, tänkte jag, tills han tillade "i 6 månader!". Detta innebär ju att han kommer hem i oktober, och att vi missar varandra med en månad, eftersom att jag skall inbefinna mig i Ryssland den 1 September. Vi insåg att det här var sista gången vi skulle se varandra på 11 månader. En otroligt lång kram och flera ha det så bra, du kommer få så kul, etc etc. Det här var mitt första avsked, och det kändes verkligen. Det är ju inte som att jag och Anton är dödspolare, men ett farväl är ändå alltid ett farväl. Aj.

Dagens fina: Min chef bryr sig om mig

Dagens person: Han har kretsat kring mig hela dagen på jobbet och Povel är hans namn.

Dagens möte: Jagar på väg till biblioteket

Dagens bästa: Soolen hela dagen!

moment of Freud

Ibland har man (i detta fallet jag) enormt skruvade drömmar. Då snackar vi inte härliga dagdrömmerier, utan oftast sådana som förekommer på morgonen innan man tillåter sig själv att vakna, oftast någon gång på förmiddagen. Eftersom att det är tabu att säga vissa tankar, och både ovälkommet för att inte tala om pinsamt att yttra sig om sådana drömmar som den här, känner jag ett enormt behov av att skriva ner den, så att vem som helst kan läsa. Tänk på att ni inte behöver bli rädda för mig, vi vet alla hur drömmar är. Eller what the heck, om ni blir rädda så blir ni. Det är egentligen inget problem för mig.

Det rör sig egentligen bara om ett mycket kort scenario. Utan att sätta er in i sammanhanget så skulle jag tillfredsställa en katt, och jag skulle tillfredsställa henne med ett finger. En kvinna som lutade sig över min axel sa åt mig att vara försiktig med klitoris. Det var jag. Jag var osäker på om jag skulle penetrera det lilla djuret med fingret eller inte. Plötsligt gick det för katten och hon födde två små människopojkar i snygga outfits. Efter den händelsen funderade jag mycket på vem fadern var.


När jag vaknade och gick upp för att äta frukost funderade jag en del över drömmen.
Kanske är det så att jag tänker för mycket på sex. Vetetusan om jag lockas av det, men det är väl en helt annan sak.

Hur som helst; Freud skulle jublat.

Run to the heels

Här sitter jag och snörvlar. Min mycket ambitiösa joggingtur i onsdags ledde helt oväntat till feber och förkylning, och inte alls ,som jag förväntat mig, ett steg närmre toppformen. Nåväl,man kan inte alltid ha medvind tänker jag och slänger ännu en pappersnäsduk (av märket lambi) i papperskorgen.
När jag ställde mig på vågen idag upptäckte jag att jag gått upp de kilon jag gick ner i höstas/vintras när jag mådde dåligt. Illa, men jag är föga förvånad, så mycket som jag käkat på senaste. Jag kunde rulla fram i dagens läge som det känns i samvetet nu.

Trots min shopping-mania på senare tid känns det svårt att hitta något vettigt att ha på sig. Antar att jag bara är lite seg i huvudet, funderar på att anamma några levnadsregler ur boken jag läser just nu, Olivia Joules fria fantasier av Helen Fielding. "Ingen tänker på dig. Alla tänker på sig själva, precis som du gör." Tragiskt, men kan faktiskt ligga en del sanning i det. Så fort jag känner att förkylningen ligger i enbart näsan ska jag ut och springa igen. Inte lika hetsigt som Mina, men jag känner att jag är redo att ta tag i löpningen igen. Bra känsla. Nu ska jag plocka upp mina kläder från golvet, jag bor uppenbarligen i ett tonårsrum, det går inte an.


Senaste nytt: Jag vågar inte övningsköra igen förrän jag gjort en ny synundersökning, är helt övertygad om att min syn försämrats. Dessutom lär jag inte ta körkort innan jag åker till Ryssland ändå, så det kan vänta ett tag till. Ja just det, jag har fått klart besked, och om jag och mina ryska vänner hittar ett kryphål i lagen så kommer jag bli där 6 månader i sträck. Annars blir det till att resa hem efter 90 dagar för att förnya visumet.

That's all for today, all min kärlek till livslusten, när det väl infinner sig.
love xxx

sov du lilla

- Tror du hon kommer lyckas att sluta? Och bara köra med mini?

-Njä..Hon har ju trots allt slutat och börjar X antal gånger. Och om jag inte miss minner mig så har hon även provat att trappa ner med mini. De gick icke.

Ikväll blev jag den där personen jag alltid ångrar. När jag gått upp för mycket i varv och inte kan vara tyst utan pratar och gapar så mycket att hälften blir ironiska spydigheter och andra hälften en massa fläng. Det händer ofta i kyrkan när jag är för trött. Efteråt känner jag av stämningen och inser att jag är både rövlöjlig och jättejobbig. Obalanserad. Jag är på tok för känslosam för mitt eget bästa.

Till råga på det här går jag och väntar på beskedet om Ryssland, och genomlider en abstinens som inte är av denna värld. (Orättvist av mig att säga så, jag som aldrig gått på heroin) Jag antar att hälften av allt jag skriver ikväll är grundat på en 11-timmars arbetsdag, trötthet och ovisshet.

Dags för lilla hjärtat att somna in.

Loke

"Loke är vacker till utseendet, men uppträder ibland som ondskan personifierad"

I have a confession to make.

Jag mår illa och skrev ett sms till Peter för att ställa in löpträningen idag och ta den på måndag istället.

För att få lite mer inlevelse skrev jag att jag var sängliggande i illamående. Innan jag skickade det fick jag dåligt samvete över min tattiga överdrift, så jag var tvungen att lägga mig på sängen för att det jag skrivit skulle vara sant till punkt och pricka. Vem kunde ana att jag skulle sysselsätta mig med sådant rävspel?

Nästa vecka får jag besked om Ryssland. Jag väntar med spänning.

nej

En dag ska jag lära mig att säga nej utan att förföljas av samvetskval

onsdags-dejting

Lunchade med Göran idag. Det var helt i sin ordning. Onsdagsdejterna börjar vakna till liv igen. De här dejterna är sällan kryddade med det man kallar romans, men de lyfter mitt mående till trivsamma höjder.

Innan min buss kom drog jag med Göran ut utanför terminalen för att ta några bilder på honom med min analoga kamera som dagen till ära fått följa med. Det var härligt att få höra spegelreflexerna spela sin sång när jag tryckte av. Mer analogt fotande åt mig. Folket får göra som de behagar, mitt behag ligger just nu i bra väder, vänner, ledighet och min nygamla kamera. Känns visset att gå tillbaka till jobbet imorgon efter en sådan här lyckad dag, men jag håller hoppet uppe med tanken på att jag nästa vecka går tillbaka till mitt fasta schema med 3 dagar/vecka. Kommer förmodligen ta fler tider däremellan, men inte med en gång, jag är sugen på ledighet, och om vädret håller i sig kan det bli riktigt njutbart.

Kärlek

kviberg

Idag känner jag mig tillfreds. Jag har ett gigantiskt sugmärke på halsen från Sissel och det står "Nationalencyklopedin 00:33" i stora bokstäver på min mage. Märkt av gårdagens sanning eller konsekvens hemma hos Aronsson som firade sin 21-årsdag. En trevlig kväll med goda vänner.

Jag försöker fila lite på monologen inför tisdag då den skall redvisas för 1up-gänget, och det är hiskeligt knivigt, men jag ska nog klara av det. Det svåraste är väl att utgjuta mitt heligaste självgoda jag på ett sätt som verkar trovärdigt, speciellt med tanke på att jag inte känner mig speciellt religiös. Men det skall nog gå det med, jag antog ju utmaningen.

Morgondagen nalkas med stormsteg, därför ska er goda vän Sara gå och lägga sig.

Godnatt

mening

Idag var jag ledig för första gången på 7 dagar, vilket firades med presentletande och fika i staden med Cake. Otroligt välbehövligt med lite fritid i hennes sällskap. Jag tog dessutom en snabbis till Hisingen för att träffa Gilbert och skriva under lite Rysslandspapper. Nu är hela ansökningsbiten klar, och jag får klart besked i mars-april någon gång. Tanken på att jag ska åka till Ryssland är skrämmande. Tänk om jag vantrivs, tänk om fickpengarna inte räcker, tänk om de andra barnen inte tycker om mig! Eller det värsta; Tänk om jag för en gångs skull lyckas få ordning på mitt kärleksliv och sedan plötsligt ska åka iväg ett halvår! Det är ingen lycklig tanke. En annan olycklig tanke är resonemanget "Jag har inte lyckats fånga kärleken hittills, så varför skulle det bli annorlunda nu?" Den tanken tänker jag inte låta slå rot i mitt huvud.

Och just i detta nu inser jag att jag måste sluta skriva, för det börjar göra ont. Jag ska städa mitt rum och leta efter mening.

sunday

Jag kan baka, jag är inte rädd

Kyrkkaffet kräver sitt tilltugg och idag föll baket på min lott. Jag drar mig i vanliga fall för kökssysslor, förutom att städa, det är jag bra på. Men jag erkänner, jag har ingen som helst glöd när det kommer till matlagning, det är besvärligt, varmt, stressigt och omständigt! Jag får se till att skaffa mig en redig hemmaman i framtiden, eller någon som kan inspirera mig. Just idag är jag i och för sig mitt mest oinspirerade jag. Mitt huvud hänger tungt och jag känner mig rakt igenom orkeslös. Härligt att veta att jag efter församlingsmötet skall direkt till jobbet och ha ihjäl några timmar, jag kommer nog sova gott inatt. Om jag ändå bara vore ledig imorgon. Jag får nöja mig med att vara ledig onsdag och söndag nästa vecka. Nästa månads lönebesked lär göra mig på gott humör.

Igår tog jag mig till Hisingen efter att ha kämpat mig upp ur sängen, ur duschen, ut ur huset. För en gångs skull hittade jag direkt till Andersson/Parmeruds lägenhet utan att gå fel en enda gång. I mitt huvud repeterade jag mantrat "korsa gräsmattan - korsa gräsmattan - korsa gräsmattan". Det fungerade. Människorna på festen var fulla. Minst sagt. Ett fasligt shottande från värdens håll vilken kan förklara varför han inte följde med ut sen. Det gjorde visserligen inte jag heller, utan jag begav mig till terminalen för att invänta bussen som 30 minuter senare skulle föra mig till Mölnlycke. En halvtimmes telefonsamtal med J underlättade min väntan på alla sätt och vis. Skönt att en nära-döden-dag kunde avslutas i positiv anda.

Ikväll åker Sandrew och Rutan till Thailand. Jag kommer sakna S på jobbet och R här hemma. Verkligen.

Men det går nog fort.

la familia

One big happy Family

sommar

Igår efter jobbet var jag helt slut, och helt ärligt så har jag aldrig varit så trött efter jobbet tidigare. Det resulterade i att jag kom i säng tidigare än innan. Visserligen somnade jag inte förrän runt midnatt, men när jag steg upp 07.50 tog det inte emot det minsta. Då kan man fråga sig varför jag gick upp så tidigt när min arbetsdag inte börjar förrän 12.00. Jag skulle nämligen ringa vårdcentralen för att kolla vilka vaccinationer jag behöver inför Rysslandsresan. Sköterskan jag pratade med tyckte dock att jag skulle ringa till Östra Sjukhuset istället, och eftersom att de bara har telefontid 14-15 får jag ringa på lunchrasten. Jag antar att jag får vara tacksam för att det klaffade.

Jag längtar något oerhört till ljumma sommarmorgnar. Att gå upp tidigt och se marken ånga i den uppgående solen. Ta en promenad och det är sådär lite småkyligt trots att solen har börjat värma. Tidigare har jag sagt att hösten är min favoritårstid. Det har blivit dags att tänka om.

flugskit

Jag känner mig som en flugskit. Idag skall enligt horoskopet vara en av mina bättre dagar, jag skulle mer än gärna riva sönder det om jag hade det i närheten. Horoskop är av ondo, och jag läser dem för att mitt liv är ostimulerande. De senaste två veckorna har jag känt mig överraskande positiv, en känsla, ett tillstånd jag beslutat mig för att hålla vid liv. Det finns inget tilltalande med att känna sig sänkt och dyster. Jag har en helt okej hårdag, jag drack te till min frukost (händer enbart de dagar jag känner mig smått harmonisk, eller iaf VILL känna mig harmonisk) så vad kan ha gått fel?

Kanske har jag börjat tycka om någon och känner att det finns för mycket avstånd. Kanske och kanske. Det är så det är, ingen mening med att hymla om det. Och den här kvällen skulle bli tillägnad Sarabi, Daivd, Assar och fred, jag får se hur peppad jag är efter klockan 21 då jag slutar för dagen. Jag känner mer för att gå och dra täcket över huvudet och sova bort den här dagen. Lösningen blir att jag segar mig till jobbet och tar det som en utmaning, alla dagar kan inte gå friktionsfritt. Ett moget resonemang. 5 poäng till mig.

Jag borde försöka sluta snusa på allvar dessutom. Det är jag dålig på, men jag tror jag kan må bättre om jag gör det. Jag är bara rädd att jag ska bli tjock om jag lägger av. Ingen vill ju bli tjock som jag uppfattat det. Får se hur det artar sig.

Det är väl dags att göra klart det sista innan jag smiter till jobbet. Kommer antagligen hamna på samma buss som M. Hon pratar alldeles fantastiskt mycket. Med lite tur får det mig på bättre humör, men jag är tveksam till det. Nåväl, återstår att se.

Det är väl knappast flugskitarnas dag idag.

18 februari

Förbannade Rethosta

Hostan ger inte med sig. Sömn är en omöjlighet. För varje gång jag hostar gröps bröstet ur ännu lite djupare och jag måste ta ett djupare andetag för att inte lida andnöd under nästa attack. Det kliar, det sticker, det värker. Vareviga kväll.

Någon gång lär det väl ta slut.

Granger

"I can't even seperate love from lust"

Imorse när jag vaknade saknade jag något. Jag lade ganska snart märke till att det var min röst som gått upp i rök, gårkvällens intensiva hostande hade gett sina bittra följder. Detta ledde således till tvenne sjukanmälningar och isolering i min kammare. Jag vet mycket väl att såfort jag är med andra människor så vill jag konversera, detta gäller faktiskt även min familj, alltså blev jag så illa tvungen att stänga in mig själv för att inte slita på strupen.

Jag kan erkänna att jag trots mina försök till avskiljdhet misslyckats med att hålla munnen stängd. Det finns något fascinerande i kombinationen vara hes och sjunga. Plötsligt låter man mycket coolare. Bra jobbat Sara.

Hoppas på en mer underhållande morgondag.

title

Ombytlig är bara förnamnet. Nyfiken mitt efternamn. Den där Sara. Vilken Sara? Hon som aldrig lär sig. Jaha DEN Sara.

Hon lyckas ju ändå behålla sin positiva livssyn, eller? Jo, men det beror kanske mest på dumdristighet? Eller så kanske det beror på att hon har ett liv att leva, och att hon inte vill grubbla bort det alldeles i onödan. Jo, så är det nog. Eftertanke är bra. Livslust even better!

Back on track folks!

grön

Min önskan idag var att det skulle bli en bra dag, en dag att uppleva och se tillbaka på med något positivt i tankarna. Egentligen var det en helt vanlig dag på jobbet, jag fick en kram av Rustan, skrattade med Jenny aka afganhunden (inget negativt, bara en lek med bilder), snackade med Frukt-Niklas och hämtade vagnar med Andreas. Det finns nog inget bättre än en arbetsplats med människor som lockar fram ens ljusaste sidor. (förutsatt att man medger att allting är relativt, det finns många saker som är dunderbra, jag menade inte att jag älskar mitt jobb över allt annat.)

Jag längtar till våren, till sommaren. Jag försöker att parera de dysterheter som vill slå rot i mitt huvud, och har insett att det faktiskt går. Visst kunde mitt liv vara mer spännande, visst kunde jag försöka utsätta mig för något? För den som inget ont anar dyker snart något oväntat upp. Jag måste bara få påpeka att jag faktiskt har utsatt mig för något, och att just på grund av det har jag fullt upp att försöka tänka positivt, jag är nämligen som bekant bra på att ångra saker jag gjort och överanalysera dessa så till den milda grad att jag kan bli alldeles mörk i blicken. Men inte just nu, för jag har faktiskt ingen lust att sitta på min obäddade säng och gräma mig, det har jag gjort tillräckligt i mitt liv hittills, och jag vill inte minnas min ungdom som ett sorgligt kapitel i mitt liv. Kan tyckas ytligt, men det finns nog med problem i mitt liv som det är redan. Att jag sitter och grämer mig över dem blir ännu en kvarnsten, och jag har god lust att slänga alla kvarnstenar i en vårbäck och förundras när de sjunker mot botten.

Veckorna går så fort. Livet har börjat springa, snart är jag 30 och undrar var allt tog vägen.

Jag ska iallafall försöka komma ihåg att glädjas över att jag finns kvar. Hej Sara. HejHej.

God natt

människan

Jag är arg. Inte sur, inte ledsen. Arg.

Jag har brainstormat lite kring fenomenet människan.

Nu ska jag försöka sätta ord till min tanketsunami som uppstod under den korta promenaden hem från Cake.

Den sjätte dagen kom människan till jorden, den sjätte dagen som var en period av utveckling i jordens yngre dagar. Människan gav namn till alla djuren, det är sant, vem skulle annars namngett dem? Människan behövde något att samtala om, något att enas kring, namn på saker och ting blev en praktisk nödvändighet. Människan fick aldrig veta om djuren var i lika stort behov av verbal kommunikation, om de behövde ett rikt socialt liv. Människan blev så vig i mungiporna att hon gav namn till allting runt omkring, även alla märkliga känslor hon upplevde. Människan blev så stor i munnen att hon satte sig själv som Herre över den värld vi lever i.

Människan dödade djuren, djuren dödade människan, något som hon inte kunde tolerera.
Sen kom tiden då människan inte nöjde sig med att vara herre över djuren, att vara herre över andra människor var än mer tillfredsställande. Människan smorde sina läppar och talade om andra människor och inte minst om sig själv. Människan blev sin egen Herre och sällade sig till sina likar. Hon blev beroende av sin ställning i det framväxande mänskliga samhället.
Människan, sänd till jorden som Guds avbild fann sig själv vara av gudomlig natur och handlade därefter. Behovet av bekräftelse och tillbedjan ökade. Människan värderade andra människor.

Nu tröttnade jag på ordet människa.

Vad jag fick ut av de här tankarna var att människan är puckad. Vi tror att allting kretsar kring oss, och det är helt förståeligt. Vår ras kan inte tänka på något annat sätt. Vi har utvecklat vapen, funnit många vägar att utnyttja naturens krafter, vi har skapat musik, konst, kokböcker, skönhet och ideal. Vi har utmärkt oss så påtagligt på jorden att vi tror att vi äger den. Vi tycker inte om människor i vår närhet som är lyckligare än oss, det är allas vår rättighet att vara lyckliga. Vi söker andra människors närhet och ömhet, vi vill vara älskade varelser, vi behöver bekräftelse. Vi är så sårbara men lär oss dölja det. Vi talar om medmänsklighet, omänskliga förhållanden. Vi älskar vår egen ras. Det borde vi verkligen göra. Jag är ärlig, det är det mest naturliga att älska sin egen ras.

Jag inser att jag låter fantastiskt rasistisk, men människan älskar människan. Inte nödvändigtvis alla människor, och inte den mänskliga naturen, men hon böjer sig i vördnad för det mänskliga sinnet.

Jag tycker inte alls om det jag skrivit här ovanför. Inte det minsta. Vore det sanning skulle det bekräfta att människan är en i grund och botten visserligen påhittig men fruktansvärt fåfäng varelse.

Det är då jag finner hopp i att iallafall jag själv tror på en högre makt och att vi alla är del i någon slags skådespel, ett liv, en scen i det stora skådespelet. Sedan om man väljer att tro på mening med livet eller att allt är förgängligt och spelar mindre roll kvarstår faktum. Vi behöver varandra den tiden vi har på jorden. Ett liv i lidande är fortfarande ett liv, och ett smärtsamt sådant. Ingen levande varelse som vandrar här står ut med ett liv i smärta. Så låt oss hjälpa varandra.

det här var det rörigaste inlägget hittills. Håll till godo.

blå

21 år denna dag

Jag är förbluffande välbehållen. Kvällens planer gick rakt i stöpet eftersom att J skulle till sin farsa och jag fick styra upp kvällen på egen hand. Ett styng av besvikelse, men jag beslutade mig för att inte ta det så hårt, och här sitter jag med värk i knäna som flera kvällar innan och tänker att livet är ganska fint. Är sjukt sugen på en öl, funderar på att ta en ur kylen. Man tar vad man är värd. Alternativt att jag gör mig i ordning för sängen, ligger och mysläser jurtjyrkogården och låter den här dagen tillhöra det förflutna.

Jag går inte gärna och lägger mig nu för tiden. Jag har tänkt att det beror på att jag inte orkar med tanken på nästa dag, inte när jag faktiskt tagit mig igenom den här dagen, när jag lever i nuet och känner lättnad över att den passerade relativt smärtfritt. Så snart jag har en natts sömn mellan dagarna gäller gårdagen inte längre, den är ogripbar, onåbar och har tappat sitt värde. Den tillhör det förflutna, och man ska fokusera på nuet och framtiden. Så imorgon bör den här dagen vara glömd. Nätterna är en blank sida som leder till nästa kapitel. Antagligen är det väldigt hälsosamt och nödvändigt för min utveckling.

Jag har en smått onaturlig önskan. Jag tänker mig just en sådan blank sida mellan kapitlen. En tid då ingenting händer, då det inte finns några krav, bara smygande förväntningar. Om två personer var vid medvetande just den tiden kunde de sammanstråla och uppleva lite av en egen värld.

Jag antar att det är därför jag är svag för nattpromenader.

3 ord

En dag ska jag och en person till karva in ett hjärta i det gamla trädet som växer på en trottoar vid vägen som leder till Kickis gamla hus. Det har varit min önskan sedan jag såg trädet för första gången. Dock måste den där andra personen dyka upp och ta plats i mitt liv innan min önskan kan gå i uppfyllelse.

Jag måste gå dit för att ta reda på om trädet fortfarande står kvar.

2 ord

En ganska vacker dag passerar ljudlöst. Jag minns ett fint citat som Sissel kom med inatt när vi hastade fram mot Heden. Vi hade lämnat kvällens slutstation där vi checkat in en halvtimme för att dansa av oss lite innan vi bedrog oss hemmåt. En plats där kvinnofolk dansar på ett stillsamt åmande sätt och pojkarna antingen är oförskämt närgångna eller som just då, står uppradade längs väggen och stirrar tomt på allt som försigår runt omkring dem. När vi nått kungsportsplatsen utbrast jag att killarna inte förändrats sen mellanstadiediscona på det ljuva 90-talet. Sissel höll med men påpekade att 90-talets tolvåringar trots allt käkade popcorn medan de stod upptryckta längs dansgolvens sidor och att de därmed sysselsatte sig med något, till skillnad från kvällens unghanar. Nu lät inte konversationen precis såhär, utan mer klockrent fördomsfull och rakt på sak.

Sedan vill jag även ge en eloge till Erik som till skillnad från många unga män jag känner kan dansa nykter. Han och Jesper har kommit till Göteborg för att stanna, och det gläder mig något oerhört.

Resten av den här lördagen skall jag spendera på jobbet med min kära Jenny. Om 15 minuter är jag på väg.