Hur gick det här till?

En måndag som så många andra, men som tog sin början i Bergsjön i en varm lägenhet. Jag vaknade för andra gången och kände hur mensvärkens små bitska demoner flaxade runt i min mage, så jag tog mitt pick och pack för att påbörja färden hemmåt. Nere vid spårvagnshållplatsen känner jag hur värken växer i intensitet och att illamåendet börjar skölja över mig. Sedan när började sånt här hända mig? Jag har alltid klarat mig undan annars. Vagnen kommer, jag kliver ombord. Två hållplatser senare går jag av, fullt övertygad om att jag kommer spy. Jag kan inte stå, jag kan inte sitta och jag börjar bli orolig över hur jag ska lyckas ta mig hem utan att avlida. Jag frågar ett par kvinnor på nästa vagn om de har värktabletter, en av dem säger att det finns ett apotek på kortedala torg. Jag hoppar av där. Vid det här laget bär inte benen längre och jag vinglar hit och dit och försöker desperat hålla mig uppe via diverse ledstänger i uppförsbacken. Ljuset är jättestarkt, jag börjar få svårt att se var jag går. Jag korsar en bilväg och innan jag når trottoaren har hela världen blivit vit. Jag ser absolut ingenting, jag försöker stanna upp men håller på att ramla. Men jag svimmar inte. Efter en stund ser jag konturen av ett träd, jag sätter mig vid trädet och börjar gråta. Varför ser ingen att jag behöver hjälp, varför är jag ensam, varför händer det här mig?

- Hur är det fatt? Hur mår du?

En utländsk kvinna med barnvagn kommer emot mig och allting väller ur mig utan att jag ens tänker efter. Hon skyndar iväg för att hämta något att dricka, och jag lägger mig ner på trottoaren oförmögen att hålla mig uppe.

-Hur mår du, ska vi ringa efter ambulans?
En bil har stannat och ett utländskt par kommer ut och börjar ställa frågor. Kvinnan med barnvagnen kommer tillbaka, och de ringer efter ambulans. Under de 10 minuter vi väntar på ambulansen ringer en av kvinnorna min mamma och pappa, vid deras fötter ligger jag på deras jackor och vrider mig som en daggmask.

Ambulansen kommer, jag flyttas över till en bår och de kör iväg med mig. En av ambulansmännen sitter brevid mig och ställer frågor, känner på min mage och kollar blodtryck. Två värktabletter och vi är framme vid sahlgrenska. Några sköterskor sticker i mig och en stoppar upp någonting i min näsa. Jag får kväljningar och frågar om de försöker få mig att spy. De skrattar. Jag böjer mig över kanten och spyr över ambulansmannen. De slutar skratta och får fram påsar som jag kan spy i. Ambulansmannen är snäll. Jag känner mig lite hemsk som spydde över honom, men shit happens.

Jag får ett rum och de kopplar in mig i en maskin. Galet. Vid det här laget har jag inte särskillt ont längre, i samma veva som jag spydde började värken släppa. Jag får svara på samma frågor om och om igen allt eftersom nya sköterskor och läkare kommer in i rummet.

Det mesta verkar normalt. Mamma kommer och håller mig sällskap, jag får stolpiller för eventuell framtida värk (eftersom att spyor har den effekten att de för med sig orala värktabletter ut ur kroppen).

Jag mår som en mycket trött prinsessa at this very moment och hoppas jag slipper det här i framtiden.