kontraster

Känner du?

Först blir jag ställd. Sedan besvärad.

När sedan D öppnar munnen i ett telefonsamtal med S känner jag hur det river till i hjärtat och besvikelsen rinner som en syndaflod genom mig. Varför han säger en sådan sak när alla sitter i samma rum och han vet att det finns en sak han absolut inte får ta upp, och han gör det ändå - ja varför? Resten av kvällen ligger jag tyst och tittar på en tom ölburk medan killarna snackar om hur snygga/fula deras målningar och tags är. Ett samtalsämne jag inte har förmågan att yttra mig i. På väg till vagnen frågar D hur det är med mig. Jag rycker på axlarna, jag är rädd att jag ska explodera om jag säger något. Han frågar om jag är besviken för att jag inte fick honom för mig själv. Jag hånler och tittar bort. Han frågar om det är för att han är en dum idiot. Han blev uppenbart förvånad när jag med något ostadig röst säger "ja, just därför". Han frågar vad han gjort, jag säger vad han gjort. Jag går från besviken till arg. Hans kompisar är rövlöjliga, och jag inser att han inte är den personen jag lärde känna för 3 år sedan. Jag kan inte lita på honom längre.

De har gått av vagnen, jag sitter och tänker när jag av någon anledning ser mig omkring i vagnen och får syn på ett bekant ansikte längre fram. Det känns som en tröst och jag bestämmer mig för att gå fram och hälsa. Senare på brunnsparken tar han min hand och lägger den på sitt bröst. "Känner du?" Säger han. Och jag känner det. Hans hjärta slår fort. Det slår så hårt för min skull. Och jag känner mig svag i benen, för kontrasten mellan känslorna jag burit på tidigare under kvällen och känslorna som kommer där mitt på brunnsparken är oerhört stor. Den här människan ger mig hopp om livet ändå. Att det finns något vackert i människor, och att man är alldeles för rädd för att visa det.

Godnatt.