2 dagar kvar

Hejdå

Inga fler sådana här avsked. Jag kan inte ens skriva om det. Jag kan inte gråta heller. Hjärtat känns som ett stort svart hål, och jag funderade på att åka tillbaka när jag såg att jag skulle hinna med bussen hem bara för att jag inte ville att det skulle vara sista gången på så länge. Men ett avsked är ändå oundvikligt och då får det bli såhär. Och jag är inte kär, jag bara älskar.

Balkan Beat

"...going to Russia... Like Sara..."

En fantastisk, svettig, intensiv natt på Balkan Beat med Kicki, Linda, Paula, Ferhat och älskade Henri.

några oväntade händelser:

1# Kicki drar upp mitt linne så hela härligheten blottas på dansgolvet. i bikini skall tilläggas, annars hade jag väl blivit lite arg.
2# Den kalasfulle killen tar tag i min haka och försöker tvinga till sig ett hångel varpå jag knuffar bort honom med orden "you wish!"

och det var den bästa avskedsfesten jag kunde önskat mig.

....

nej...

Fråga om jag är helt hjärtlös och jag har inget svar för vad vet jag, ni kan ju inte se att jag ger mitt hjärta till så många och de vet inte ens om det. Ni har det men det tror ni antagligen inte på allvar för det är sånt man mest säger och ni vet inte vem jag är och jag vet ingenting och ändå har ni fått det men ni får inte se när det brister och det gör det hela tiden och snart kanske jag inte orkar mer och kanske exploderar det när jag åker men mest tror jag att det kommer gå sönder bit för bit och jag är sen, på tok för långsam och jag orkar inte mycket mer.

kaffe

Den sega söndagen

Jag vaknade för tidigt. Sedan vaknade jag för sent. Efter det ringde Erik och frågade om busstider till Mölnlycke. Morgonhes och ljuvlig gav jag honom all information han behövde. Efter att ha gjort ingenting i några timmar bestämde jag och Göran oss för att ta en fika i stan. Han hade med en bok till mig som handlade om Ryssland. Jag blev fantastiskt glad och vi styrde våra steg mot condeco. Väl där pratade vi om festen i fredags, sex och andra intressanta topics. Trots min enorma seghet drog jag sedan vidare mot järntorget där jag skulle träffa Crille. Vi fick sällskap av Raquel och Stina som kom förbistrosandes. De var fnissiga och glada över några japanska fraser och uttryck de lärt sig. Jag satt mest och beklagade mig över min stora trötthet och efter en timme eller så drog jag mig tillbaka till Mölnlycke för att glida vidare till Cakes residens. Vi vältrade oss i självömkan och Cake slog sig i benet med sin laptop. Oj vad ont det gjorde, poor little rich girl.

" Stackars rika flicka som slår sig i benet med sin laptop"

Nu sitter jag här igen och förstår inte varför jag inte går och lägger mig. Det är sannerligen dags att avsluta den här dagen.

blodig söndag

Inte längre fägring

Mina nyaste vänner är de som oftast säger "Varför måste du åka till Ryssland?".

Jag kan ju omöjligt ha så stort inflytande på deras liv, or can I? Det underliga är hur snabbt jag blev fäst vid dem, och hur olika vi faktiskt är. De känns som en stor sommarflirt. Och jag känner mig smått vilsen. Vet jag längre hur, vem, vad jag är? Eller är det resfebern som spökar. Allt känns så slutgiltigt nu.

10 dagar kvar

tisdag

Alldeles i början

När vi seglade under kapten Morgans befäl.

Sommaren är nästan över och jag har 14 dagar kvar i Sverige.

farväl

höstfägring

Tänk att jag ska försvinna. Jag vet att det är det enda rätta. Plötsligt känns det som att jag är den första människan att känna rädsla. Och jag är rädd för så mycket. Det som skrämmer mig mest är mitt egna psykiska mående. Bakom musiken är han en helt vanlig människa och jag vet vad som händer när man gör någon till något personen inte är. Vad som är värre är när någon gör mig till något jag inte är. Jag vet inte ens själv, hur skulle någon annan kunna se det då?

Kommer magin försvinna? Just nu vill jag vara i en varm jagande natt under gatlyktors sken.

Det är något vackert vemodigt som sveper över mig. Och faktumet står och skälver och vägrar ge med sig; det kommer inte gå. Ingenting blir till innan jag försvinner från den här platsen, det här landet. Den här världen?

Vagga mig till sömn
om jag möter varg









http://images.google.se/imgres?imgurl=http://fc02.deviantart.com/fs21/i/2007/238/e/7/The_first_day_of_Autumn_by_LupoLupo.jpg&imgrefurl=http://ickelandet.blogspot.com/2007/09/nummer-131-sensommarbilder.html&h=948&w=600&sz=104&hl=sv&start=43&um=1&tbnid=3ZijqudZjlEWOM:&tbnh=148&tbnw=94&prev=/images%3Fq%3Ddetektivbyr%25C3%25A5n%26start%3D42%26ndsp%3D21%26um%3D1%26hl%3Dsv%26sa%3DN

kontraster

Känner du?

Först blir jag ställd. Sedan besvärad.

När sedan D öppnar munnen i ett telefonsamtal med S känner jag hur det river till i hjärtat och besvikelsen rinner som en syndaflod genom mig. Varför han säger en sådan sak när alla sitter i samma rum och han vet att det finns en sak han absolut inte får ta upp, och han gör det ändå - ja varför? Resten av kvällen ligger jag tyst och tittar på en tom ölburk medan killarna snackar om hur snygga/fula deras målningar och tags är. Ett samtalsämne jag inte har förmågan att yttra mig i. På väg till vagnen frågar D hur det är med mig. Jag rycker på axlarna, jag är rädd att jag ska explodera om jag säger något. Han frågar om jag är besviken för att jag inte fick honom för mig själv. Jag hånler och tittar bort. Han frågar om det är för att han är en dum idiot. Han blev uppenbart förvånad när jag med något ostadig röst säger "ja, just därför". Han frågar vad han gjort, jag säger vad han gjort. Jag går från besviken till arg. Hans kompisar är rövlöjliga, och jag inser att han inte är den personen jag lärde känna för 3 år sedan. Jag kan inte lita på honom längre.

De har gått av vagnen, jag sitter och tänker när jag av någon anledning ser mig omkring i vagnen och får syn på ett bekant ansikte längre fram. Det känns som en tröst och jag bestämmer mig för att gå fram och hälsa. Senare på brunnsparken tar han min hand och lägger den på sitt bröst. "Känner du?" Säger han. Och jag känner det. Hans hjärta slår fort. Det slår så hårt för min skull. Och jag känner mig svag i benen, för kontrasten mellan känslorna jag burit på tidigare under kvällen och känslorna som kommer där mitt på brunnsparken är oerhört stor. Den här människan ger mig hopp om livet ändå. Att det finns något vackert i människor, och att man är alldeles för rädd för att visa det.

Godnatt.

Hur gick det här till?

En måndag som så många andra, men som tog sin början i Bergsjön i en varm lägenhet. Jag vaknade för andra gången och kände hur mensvärkens små bitska demoner flaxade runt i min mage, så jag tog mitt pick och pack för att påbörja färden hemmåt. Nere vid spårvagnshållplatsen känner jag hur värken växer i intensitet och att illamåendet börjar skölja över mig. Sedan när började sånt här hända mig? Jag har alltid klarat mig undan annars. Vagnen kommer, jag kliver ombord. Två hållplatser senare går jag av, fullt övertygad om att jag kommer spy. Jag kan inte stå, jag kan inte sitta och jag börjar bli orolig över hur jag ska lyckas ta mig hem utan att avlida. Jag frågar ett par kvinnor på nästa vagn om de har värktabletter, en av dem säger att det finns ett apotek på kortedala torg. Jag hoppar av där. Vid det här laget bär inte benen längre och jag vinglar hit och dit och försöker desperat hålla mig uppe via diverse ledstänger i uppförsbacken. Ljuset är jättestarkt, jag börjar få svårt att se var jag går. Jag korsar en bilväg och innan jag når trottoaren har hela världen blivit vit. Jag ser absolut ingenting, jag försöker stanna upp men håller på att ramla. Men jag svimmar inte. Efter en stund ser jag konturen av ett träd, jag sätter mig vid trädet och börjar gråta. Varför ser ingen att jag behöver hjälp, varför är jag ensam, varför händer det här mig?

- Hur är det fatt? Hur mår du?

En utländsk kvinna med barnvagn kommer emot mig och allting väller ur mig utan att jag ens tänker efter. Hon skyndar iväg för att hämta något att dricka, och jag lägger mig ner på trottoaren oförmögen att hålla mig uppe.

-Hur mår du, ska vi ringa efter ambulans?
En bil har stannat och ett utländskt par kommer ut och börjar ställa frågor. Kvinnan med barnvagnen kommer tillbaka, och de ringer efter ambulans. Under de 10 minuter vi väntar på ambulansen ringer en av kvinnorna min mamma och pappa, vid deras fötter ligger jag på deras jackor och vrider mig som en daggmask.

Ambulansen kommer, jag flyttas över till en bår och de kör iväg med mig. En av ambulansmännen sitter brevid mig och ställer frågor, känner på min mage och kollar blodtryck. Två värktabletter och vi är framme vid sahlgrenska. Några sköterskor sticker i mig och en stoppar upp någonting i min näsa. Jag får kväljningar och frågar om de försöker få mig att spy. De skrattar. Jag böjer mig över kanten och spyr över ambulansmannen. De slutar skratta och får fram påsar som jag kan spy i. Ambulansmannen är snäll. Jag känner mig lite hemsk som spydde över honom, men shit happens.

Jag får ett rum och de kopplar in mig i en maskin. Galet. Vid det här laget har jag inte särskillt ont längre, i samma veva som jag spydde började värken släppa. Jag får svara på samma frågor om och om igen allt eftersom nya sköterskor och läkare kommer in i rummet.

Det mesta verkar normalt. Mamma kommer och håller mig sällskap, jag får stolpiller för eventuell framtida värk (eftersom att spyor har den effekten att de för med sig orala värktabletter ut ur kroppen).

Jag mår som en mycket trött prinsessa at this very moment och hoppas jag slipper det här i framtiden.

Lördag 090808

Ett stycke Palle

Jag tog bussen in till kära gamla Göteborg för att träffa Palle på café mums. Både på gator och vagnar fick jag en del oplacerbara blickar som jag tror mig kunna förklara med mitt klädval. Vem har sagt att man inte kan ha lila strumpbyxor och rosa skor? Ibland behöver jag lite färg för att kunna dansa mig upp för gatorna en helt vanlig lördag. Väl på mums döl Palle ner för trapporna när det var min tur att beställa. Med kaffekoppar i händerna gick vi upp och satte oss. Han är så kär, det är underbart för det smittar av sig. Tyvärr får jag inte bli kär med en halv månad kvar till Rysslandsflytten. Det verkar gå bra iallafall. Vidare samtalade vi om Kärlek, Ryssland och Kuba.

På väg mot kungsport tog jag vägen genom haga och vidare nerför vasagatan. Där fick jag syn på Crille som satt med sina vapendragare på mios uteservering. Efter en kort men ack så angenäm stund i knät på min rödhårige vän tog vi sällskap ner mot deras bil och min hållplats. Det kom en paddanbåt när vi gick över bron från kungsparken och vi stannade och vinkade till passagerarna. Japanerna tog fram sina kameror och vi fortsatte vår vandring.

Enligt klick! skulle det här vara min turdag. Den skulle även vara romantisk, men icke. Kärlek har jag upplevt, dock på en högst platonisk nivå. Jag får nöja mig med det den här gången.