ord

Josef "Potter" följde mig till Ryska Konsulatet i Göteborg i förmiddags. En hotfull tegelbyggnad omgiven av höga järnstaket med stora grindar. Ärendet gällde några frågor jag hade om ryskt visum. Efter att ha ringt på porttelefonen låstes grinden upp och vi befann oss på okänd mark. Väl inne i byggnaden kom vi fram till ett litet rum med två små luckor och två inknödda soffor. Lukten som mötte oss kan beskrivas med ett sammansatt ord. Second Hand. I den ena soffan satt en tjej med ett spädbarn i famnen, och i den ena luckan stod två yngre män och konverserade på engelska med den ryske mannen i luckan. När det väl blev min tur fick jag inte ut särskillt mycket information. Jag fick visumansökningar och lite vag information om vad det kunde kosta. Det positiva är att det går att ordna visumet i Göteborg, med andra ord: Jag slipper åka till Sthlm!

Jag känner mig otillfredsställd. Rastlös, trött och tjurig. SlentrianSlentrianSlentrian. Mer än 1 månads väntan på svar från Ryssland, kommer jag att åka iväg till September, kommer jag inte att göra det? Ovissheten kommer redan nu, och jag kan inte hantera den på något bra sätt. Sitter och gnäller. En promenad med Jocke hade nog hjälpt. Han är en skön kille. Tillräckligt soft för att jag ska kunna sitta och hänga på time när han jobbar och jag inte har något bättre för mig. Jag har ju inget bättre för mig. Jag behöver något mer projekt att ta tag i för att jag inte ska sitta och slita mitt hår. Eller åtminstone något nytt. Något med lite spänning.

Planen: Utmana mig själv mer. Inte vänta på att jag ska råka trampa på något oväntat och fascinerande, utan fullt medvetet ta in på en ny stig och inte vara så uptight och försiktig. Fråga någon jag inte känner så väl om vi ska hitta på något, eller bara göra något utan att det är något jag vet att jag behöver göra - leva lite mer som jag verkligen vill. Just nu vill jag ta en promenad. Därför ska jag kliva i mina skor och göra det.

Adjöken!

......

Ellen och jag satt och försökte arbeta på vårt projekt idag på condeco, men jag hade verkligen ingenting att komma med. Jag satt där med en ljummen kopp och varken kunde eller vågade producera några idéer. På något sätt anser jag att Ellens åsikter väger tungt och oroar mig för att säga helt fel sak. Eller så är det det att hon är så säker på vad hon tycker och vad hon vill, medan jag inte alls vet var jag står. Jag vill ju inte vara en tråkig fegis, jag vill tycka, jag vill tänka, jag vill vara en färgklick.

OCH...

Jag lyckas gå emot mina principer rätt ofta. för

Jag har funderat, jag har kommit fram till någon slags lösning.

Det är slut med att falla för någon som inte tror på Gud.

Det är slut med att falla för någon som lever för att festa.

Det är slut med att falla för någon för att jag längtar efter att falla.

Och ändå blir det som det blir. Jag vet att jag inte är där...än.

Men det känns som att det bara är en tidsfråga innan jag dras med strömmen än en gång.

Och det ligger ingen tröst i kännedomen att jag förmodligen kommer avsluta det på samma sätt som tidigare gånger. Någon gång måste jag väl förändras?

Det måste jag väl?

......

Mina knäveck kliar. Mina ögon svider. Hunden sover. Jag har ett rivmärke på kinden. Jocke röker prince gold. Kvällens cappucino var ingen smakupplevelse, inte förrän min syster provsmakade och sa att den smakade strävt. Mina tankar kröp till den här bloggen och jag tänkte " kärvt kaffe". Plötsligt blev den godkänd. Det är förödmjukande, men så fort jag kunde koppla det till någon slags image fick kaffet godkänt. Jag är iallafall ärlig. Image är en kvarnsten kring min hals, något outtalat som de flesta mänskliga individer bär på. Uppenbarligen även jag, trots att jag strävar efter att vara äkta rakt igenom så faller jag in i någon slags drömbild av mig själv.

Här har vi lite obefläckade sanningar iallafall, för att vända den negativa trenden:

Jag var nära att börja gråta ikväll på jobbet när jag var inlåst i kassarummet med Sara K och en obehaglig man stod och bankade på dörren för att han absolut ville prata med mig. Han försvann kort efter att vi ringt polisen.

Den person jag gråtit mest över är David. Det räcker med att jag tänker på att han skulle försvinna ur mitt liv och jag får tårar i ögonen. Jag har nog aldrig älskat en vän lika djupt som jag älskar honom, jag har nog aldrig brytt mig lika mycket om någon annan som jag brytt mig om honom. Saknat någon vän lika mycket som jag saknat honom. Det är inte det att jag inte bryr mig om mina andra vänner, men den här rödhårige unge mannen har en så stor del i mitt hjärta att jag inte kan släppa honom. Dock känns det som att jag inte känner honom längre...

Slutligen vill jag bara säga det här;

"I just poured my heart out

there's bits of it on the floor

And I take what's left of it and rinse it under cold water

And call him up for more"

.....

"Vi är värda så mycket mer"

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva. Det är kväll och den här dagen försvann oändligt fort. Ihåligheten har gömt sig i ett hörn ikväll, den överväldigar mig inte, men jag vet ändå inte vad jag vill få ur mig. Kanske är det tacksamhet som håller den ur vägen. Jag känner mig tacksam. Jag har en Gud som inte behöver mig. Jag är liten och obetydlig och kan inte göra ett skit för min Gud. På något sätt spelar det ingen roll, eftersom att jag får umgås med Honom ändå. Han gillar mig fastän jag rullar runt på skrynkliga lakan och gnäller över allting. Det kan tyckas obetydligt, men det är det som håller mitt huvud över ytan i den här kalla svarta sjön.

Tack för att du möter min svaghet med styrka

och hjälper mig andas när hjärtat står still

Tack för att du kan vända sorg till glädje

och göra mina svagheter till styrka

....

Ryssland. Nizhny Novgorod. Där omkring cirklar mina tankar och drömmar just nu. Kanske, möjligtvis och förhoppningsvis spenderar jag nästa vinter där. Det här är mitt egna Rysslandsprojekt, det här är något jag kommit fram till själv och faktiskt tagit tag i. Mitt allra största tack till den främmande kvinnan i toalettkön på Bergakungen som hörde min frustation över bristen på bra volontärorganisationer, som avbröt mitt och Karins samtal och berättade om ungdomsstyrelsen.

Och i ärlighetens namn; Jag ser fram emot att lämna Sverige, om än för att bege mig till ett dystrare klimat. Jag ser fram emot att lägga fram min ledighetsansökan för Chefen på jobbet, jag ser fram emot äventyret.

Det här kan mycket väl vara det ljusaste inlägget hittills. Och det innehåller inte minsta spår av Kaffe eller mina vanliga funderingar kring kärlek. Men så vitt jag kan se är det en hyllning till det okända. En kärleksfull sådan.

...

Jag hade bestämt mig för att se saker ljusare, att försöka eliminera svårmodet. Ibland går det, ibland går det inte. Jag tvivlar på att det någonsin kommer släppa taget helt, vilket borde vara helt naturligt, inget att hänga upp sig på. Jag undrar om jag fåt ett för stort hjärta, inte för att jag älskar mer än andra, men för att jag känner av det så mycket, det känns svullet här innanför.

Kvällarna kunde vara ensammare än de är just nu dock. Jag har funnit en ny vän, som jag visserligen inte känner, men som får mig att känna någonting. Någonting är gemenskap. Gemenskap känns bra i hjärtat.
Att behöva somna ensam när man önskar något helt annat känns däremot inte bra i hjärtat. Uppenbarligen kan jag mildra omständigheterna med något så banalt som msn och en webcam, inte för att det hjälper, men det är iallafall en tröst. Tack.

"What a beautiful face

I have found in this place

That is circling all round the sun

What a beautiful dream

That could flash on the screen

In a blink of an eye and be gone from me

Soft and sweet

Let me hold it close and keep it here with me"

söndagskaffe

Jag träffade Jesper inne i Göteborg för att ta en fika och prata lite innan våra respektive dagsplaner. Det blev en hel del samtal om kyrkan idag, var vi är på väg och hur vi önskar att dagens frikyrkor kunde ändra sina prioriteringar.

I dagens läge önskar jag att kyrkan kunde tala mindre om ljud och ljus och mer om det som är väsentligt. Min uppfattning är att Sveriges frikyrkor satsar sina resurser på den senaste (eller näst senaste) tekniken för att skapa samlingar som skall lyckas dra dit samhällets ungdomar. Jag vill inte vara en bakåtsträvande surkärring och spy galla över pingstvärlden, men sedan när har en ny ljudanläggning gett människor vad de verkligen behöver? För att det här inte ska bli ett argumentationsinlägg skall jag berätta vad jag känner att jag behöver.

För det första behöver jag en grund. Något mer än religion eller normer att följa. Det innebär för mig att jag vet vad jag tror på. Ärlighet. När en gasad predikant kastar ut en sanning och manar till ett rungande "Halleluja" eller "Amen!" är det lätt att känna sig tvingad till ett gensvar. Påtvingat är inte ärligt. Det håller jag mig gärna borta ifrån. Här återkommer jag till min ofrånkomliga kvarnsten - image. Jag vet inte hur många kristna som beter sig, just det, kristet. Sedan när fick Guds folk en egen image? Vi ska uppenbarligen "skruva glödlampor" när vi lovsjunger och det är väl inget fel i det, eller jo förresten. Sålänge man känner att det är något man borde göra så ÄR det oärligt, och därmed fel. Det är min personliga åsikt.

Vi skall vara ett enat folk. Jag och mitt hjärta litar på att de orden betyder att människan älskar Gud över det egna jaget. Inte att betydelsen av "enade" är att vi beter oss likadant och har samma åsikter. Ingenting är svart och vitt, inte i den värld jag lever i iallafall.

Fram för mer meditation, samtal och tyst bön

Bort med traditionella mötesupplägg. Vi stagnerar i formen " Välkommen + lovsång + offer + predikan + lovsång + inbjudan + lovsång"

Nu blev det en massa klagomål från mitt håll igen. Allt jag vill är att finna mening och äkthet i en värld av trötthet, image och en stagnerande kyrka.

Gud gillar oss, det finns en enkel väg att följa.

Hjärtats - I believe.

..

" Det är vad man själv tycker om som räknas, tänker hon. Det är så det blir enklare att tycka om människor, om man märker att dom gör som dom själva vill." - Änglarnas syster, Anna Jörgensdotter

Och ändå är det så svårt att tycka om sig själv. Om jag vore mer som hon, tjejen jag sett som verkar vara glad hela tiden. Som tar helt underbara bilder som får mig att rysa för att de är så färgsprakande, som hon är. Det är så lätt att tro att okända leende människor lever ett ljusare, enklare liv än vad jag gör. Jag får anta att jag är orättvis både mot människorna runt omkring mig och mig själv när jag tänker så. Det finns så mycket att vara tacksam för, men det glömmer jag lätt bort.

En tanke till.
Jag är rädd. Rädd för att börja jobba heltid, rädd att jag ska tappa mening om jag jobbar mycket. Rädd för att flytta hemifrån, rädd för snabb förändring, för kaos. Men min största rädsla är just nu. Tänk om det inte blir bättre än såhär. Och såhär vill jag inte ha det. Det är mitt liv och såhär ska det inte se ut. Så när ska du greppa din rädsla Sara, när ska du ta den och förgöra den och ta ett stort språng ut i det vilda?

Det börjar bli dags.

.

Stationerad vid datorn resten av dagen efter att Uenen lämnat hemmet. Hårda funderingar över om det här är min karensdag eller om det krävs en imorgon med.

Ganska många har frågat om jag är kär i Uenen. Mitt svar är att jag inte verkar kunna bli kär i någon över huvud taget. Jag har gjort några tappra försök och misslyckats. Det går alltså inte att forcera något så föränderligt som kärlek. Jag menar

C'mon people det är ju ändå ingen askungensaga vi har att göra med? Så låter det, och det stämmer säkert.

Men jag fortsätter hoppas i min jakt på kärleken, och som slutcitat langar jag

"When was the last time you kissed someone sober?"