......

Mina knäveck kliar. Mina ögon svider. Hunden sover. Jag har ett rivmärke på kinden. Jocke röker prince gold. Kvällens cappucino var ingen smakupplevelse, inte förrän min syster provsmakade och sa att den smakade strävt. Mina tankar kröp till den här bloggen och jag tänkte " kärvt kaffe". Plötsligt blev den godkänd. Det är förödmjukande, men så fort jag kunde koppla det till någon slags image fick kaffet godkänt. Jag är iallafall ärlig. Image är en kvarnsten kring min hals, något outtalat som de flesta mänskliga individer bär på. Uppenbarligen även jag, trots att jag strävar efter att vara äkta rakt igenom så faller jag in i någon slags drömbild av mig själv.

Här har vi lite obefläckade sanningar iallafall, för att vända den negativa trenden:

Jag var nära att börja gråta ikväll på jobbet när jag var inlåst i kassarummet med Sara K och en obehaglig man stod och bankade på dörren för att han absolut ville prata med mig. Han försvann kort efter att vi ringt polisen.

Den person jag gråtit mest över är David. Det räcker med att jag tänker på att han skulle försvinna ur mitt liv och jag får tårar i ögonen. Jag har nog aldrig älskat en vän lika djupt som jag älskar honom, jag har nog aldrig brytt mig lika mycket om någon annan som jag brytt mig om honom. Saknat någon vän lika mycket som jag saknat honom. Det är inte det att jag inte bryr mig om mina andra vänner, men den här rödhårige unge mannen har en så stor del i mitt hjärta att jag inte kan släppa honom. Dock känns det som att jag inte känner honom längre...

Slutligen vill jag bara säga det här;

"I just poured my heart out

there's bits of it on the floor

And I take what's left of it and rinse it under cold water

And call him up for more"