mening

Idag var jag ledig för första gången på 7 dagar, vilket firades med presentletande och fika i staden med Cake. Otroligt välbehövligt med lite fritid i hennes sällskap. Jag tog dessutom en snabbis till Hisingen för att träffa Gilbert och skriva under lite Rysslandspapper. Nu är hela ansökningsbiten klar, och jag får klart besked i mars-april någon gång. Tanken på att jag ska åka till Ryssland är skrämmande. Tänk om jag vantrivs, tänk om fickpengarna inte räcker, tänk om de andra barnen inte tycker om mig! Eller det värsta; Tänk om jag för en gångs skull lyckas få ordning på mitt kärleksliv och sedan plötsligt ska åka iväg ett halvår! Det är ingen lycklig tanke. En annan olycklig tanke är resonemanget "Jag har inte lyckats fånga kärleken hittills, så varför skulle det bli annorlunda nu?" Den tanken tänker jag inte låta slå rot i mitt huvud.

Och just i detta nu inser jag att jag måste sluta skriva, för det börjar göra ont. Jag ska städa mitt rum och leta efter mening.

sunday

Jag kan baka, jag är inte rädd

Kyrkkaffet kräver sitt tilltugg och idag föll baket på min lott. Jag drar mig i vanliga fall för kökssysslor, förutom att städa, det är jag bra på. Men jag erkänner, jag har ingen som helst glöd när det kommer till matlagning, det är besvärligt, varmt, stressigt och omständigt! Jag får se till att skaffa mig en redig hemmaman i framtiden, eller någon som kan inspirera mig. Just idag är jag i och för sig mitt mest oinspirerade jag. Mitt huvud hänger tungt och jag känner mig rakt igenom orkeslös. Härligt att veta att jag efter församlingsmötet skall direkt till jobbet och ha ihjäl några timmar, jag kommer nog sova gott inatt. Om jag ändå bara vore ledig imorgon. Jag får nöja mig med att vara ledig onsdag och söndag nästa vecka. Nästa månads lönebesked lär göra mig på gott humör.

Igår tog jag mig till Hisingen efter att ha kämpat mig upp ur sängen, ur duschen, ut ur huset. För en gångs skull hittade jag direkt till Andersson/Parmeruds lägenhet utan att gå fel en enda gång. I mitt huvud repeterade jag mantrat "korsa gräsmattan - korsa gräsmattan - korsa gräsmattan". Det fungerade. Människorna på festen var fulla. Minst sagt. Ett fasligt shottande från värdens håll vilken kan förklara varför han inte följde med ut sen. Det gjorde visserligen inte jag heller, utan jag begav mig till terminalen för att invänta bussen som 30 minuter senare skulle föra mig till Mölnlycke. En halvtimmes telefonsamtal med J underlättade min väntan på alla sätt och vis. Skönt att en nära-döden-dag kunde avslutas i positiv anda.

Ikväll åker Sandrew och Rutan till Thailand. Jag kommer sakna S på jobbet och R här hemma. Verkligen.

Men det går nog fort.

la familia

One big happy Family

sommar

Igår efter jobbet var jag helt slut, och helt ärligt så har jag aldrig varit så trött efter jobbet tidigare. Det resulterade i att jag kom i säng tidigare än innan. Visserligen somnade jag inte förrän runt midnatt, men när jag steg upp 07.50 tog det inte emot det minsta. Då kan man fråga sig varför jag gick upp så tidigt när min arbetsdag inte börjar förrän 12.00. Jag skulle nämligen ringa vårdcentralen för att kolla vilka vaccinationer jag behöver inför Rysslandsresan. Sköterskan jag pratade med tyckte dock att jag skulle ringa till Östra Sjukhuset istället, och eftersom att de bara har telefontid 14-15 får jag ringa på lunchrasten. Jag antar att jag får vara tacksam för att det klaffade.

Jag längtar något oerhört till ljumma sommarmorgnar. Att gå upp tidigt och se marken ånga i den uppgående solen. Ta en promenad och det är sådär lite småkyligt trots att solen har börjat värma. Tidigare har jag sagt att hösten är min favoritårstid. Det har blivit dags att tänka om.

flugskit

Jag känner mig som en flugskit. Idag skall enligt horoskopet vara en av mina bättre dagar, jag skulle mer än gärna riva sönder det om jag hade det i närheten. Horoskop är av ondo, och jag läser dem för att mitt liv är ostimulerande. De senaste två veckorna har jag känt mig överraskande positiv, en känsla, ett tillstånd jag beslutat mig för att hålla vid liv. Det finns inget tilltalande med att känna sig sänkt och dyster. Jag har en helt okej hårdag, jag drack te till min frukost (händer enbart de dagar jag känner mig smått harmonisk, eller iaf VILL känna mig harmonisk) så vad kan ha gått fel?

Kanske har jag börjat tycka om någon och känner att det finns för mycket avstånd. Kanske och kanske. Det är så det är, ingen mening med att hymla om det. Och den här kvällen skulle bli tillägnad Sarabi, Daivd, Assar och fred, jag får se hur peppad jag är efter klockan 21 då jag slutar för dagen. Jag känner mer för att gå och dra täcket över huvudet och sova bort den här dagen. Lösningen blir att jag segar mig till jobbet och tar det som en utmaning, alla dagar kan inte gå friktionsfritt. Ett moget resonemang. 5 poäng till mig.

Jag borde försöka sluta snusa på allvar dessutom. Det är jag dålig på, men jag tror jag kan må bättre om jag gör det. Jag är bara rädd att jag ska bli tjock om jag lägger av. Ingen vill ju bli tjock som jag uppfattat det. Får se hur det artar sig.

Det är väl dags att göra klart det sista innan jag smiter till jobbet. Kommer antagligen hamna på samma buss som M. Hon pratar alldeles fantastiskt mycket. Med lite tur får det mig på bättre humör, men jag är tveksam till det. Nåväl, återstår att se.

Det är väl knappast flugskitarnas dag idag.

18 februari

Förbannade Rethosta

Hostan ger inte med sig. Sömn är en omöjlighet. För varje gång jag hostar gröps bröstet ur ännu lite djupare och jag måste ta ett djupare andetag för att inte lida andnöd under nästa attack. Det kliar, det sticker, det värker. Vareviga kväll.

Någon gång lär det väl ta slut.

Granger

"I can't even seperate love from lust"

Imorse när jag vaknade saknade jag något. Jag lade ganska snart märke till att det var min röst som gått upp i rök, gårkvällens intensiva hostande hade gett sina bittra följder. Detta ledde således till tvenne sjukanmälningar och isolering i min kammare. Jag vet mycket väl att såfort jag är med andra människor så vill jag konversera, detta gäller faktiskt även min familj, alltså blev jag så illa tvungen att stänga in mig själv för att inte slita på strupen.

Jag kan erkänna att jag trots mina försök till avskiljdhet misslyckats med att hålla munnen stängd. Det finns något fascinerande i kombinationen vara hes och sjunga. Plötsligt låter man mycket coolare. Bra jobbat Sara.

Hoppas på en mer underhållande morgondag.

title

Ombytlig är bara förnamnet. Nyfiken mitt efternamn. Den där Sara. Vilken Sara? Hon som aldrig lär sig. Jaha DEN Sara.

Hon lyckas ju ändå behålla sin positiva livssyn, eller? Jo, men det beror kanske mest på dumdristighet? Eller så kanske det beror på att hon har ett liv att leva, och att hon inte vill grubbla bort det alldeles i onödan. Jo, så är det nog. Eftertanke är bra. Livslust even better!

Back on track folks!

grön

Min önskan idag var att det skulle bli en bra dag, en dag att uppleva och se tillbaka på med något positivt i tankarna. Egentligen var det en helt vanlig dag på jobbet, jag fick en kram av Rustan, skrattade med Jenny aka afganhunden (inget negativt, bara en lek med bilder), snackade med Frukt-Niklas och hämtade vagnar med Andreas. Det finns nog inget bättre än en arbetsplats med människor som lockar fram ens ljusaste sidor. (förutsatt att man medger att allting är relativt, det finns många saker som är dunderbra, jag menade inte att jag älskar mitt jobb över allt annat.)

Jag längtar till våren, till sommaren. Jag försöker att parera de dysterheter som vill slå rot i mitt huvud, och har insett att det faktiskt går. Visst kunde mitt liv vara mer spännande, visst kunde jag försöka utsätta mig för något? För den som inget ont anar dyker snart något oväntat upp. Jag måste bara få påpeka att jag faktiskt har utsatt mig för något, och att just på grund av det har jag fullt upp att försöka tänka positivt, jag är nämligen som bekant bra på att ångra saker jag gjort och överanalysera dessa så till den milda grad att jag kan bli alldeles mörk i blicken. Men inte just nu, för jag har faktiskt ingen lust att sitta på min obäddade säng och gräma mig, det har jag gjort tillräckligt i mitt liv hittills, och jag vill inte minnas min ungdom som ett sorgligt kapitel i mitt liv. Kan tyckas ytligt, men det finns nog med problem i mitt liv som det är redan. Att jag sitter och grämer mig över dem blir ännu en kvarnsten, och jag har god lust att slänga alla kvarnstenar i en vårbäck och förundras när de sjunker mot botten.

Veckorna går så fort. Livet har börjat springa, snart är jag 30 och undrar var allt tog vägen.

Jag ska iallafall försöka komma ihåg att glädjas över att jag finns kvar. Hej Sara. HejHej.

God natt

människan

Jag är arg. Inte sur, inte ledsen. Arg.

Jag har brainstormat lite kring fenomenet människan.

Nu ska jag försöka sätta ord till min tanketsunami som uppstod under den korta promenaden hem från Cake.

Den sjätte dagen kom människan till jorden, den sjätte dagen som var en period av utveckling i jordens yngre dagar. Människan gav namn till alla djuren, det är sant, vem skulle annars namngett dem? Människan behövde något att samtala om, något att enas kring, namn på saker och ting blev en praktisk nödvändighet. Människan fick aldrig veta om djuren var i lika stort behov av verbal kommunikation, om de behövde ett rikt socialt liv. Människan blev så vig i mungiporna att hon gav namn till allting runt omkring, även alla märkliga känslor hon upplevde. Människan blev så stor i munnen att hon satte sig själv som Herre över den värld vi lever i.

Människan dödade djuren, djuren dödade människan, något som hon inte kunde tolerera.
Sen kom tiden då människan inte nöjde sig med att vara herre över djuren, att vara herre över andra människor var än mer tillfredsställande. Människan smorde sina läppar och talade om andra människor och inte minst om sig själv. Människan blev sin egen Herre och sällade sig till sina likar. Hon blev beroende av sin ställning i det framväxande mänskliga samhället.
Människan, sänd till jorden som Guds avbild fann sig själv vara av gudomlig natur och handlade därefter. Behovet av bekräftelse och tillbedjan ökade. Människan värderade andra människor.

Nu tröttnade jag på ordet människa.

Vad jag fick ut av de här tankarna var att människan är puckad. Vi tror att allting kretsar kring oss, och det är helt förståeligt. Vår ras kan inte tänka på något annat sätt. Vi har utvecklat vapen, funnit många vägar att utnyttja naturens krafter, vi har skapat musik, konst, kokböcker, skönhet och ideal. Vi har utmärkt oss så påtagligt på jorden att vi tror att vi äger den. Vi tycker inte om människor i vår närhet som är lyckligare än oss, det är allas vår rättighet att vara lyckliga. Vi söker andra människors närhet och ömhet, vi vill vara älskade varelser, vi behöver bekräftelse. Vi är så sårbara men lär oss dölja det. Vi talar om medmänsklighet, omänskliga förhållanden. Vi älskar vår egen ras. Det borde vi verkligen göra. Jag är ärlig, det är det mest naturliga att älska sin egen ras.

Jag inser att jag låter fantastiskt rasistisk, men människan älskar människan. Inte nödvändigtvis alla människor, och inte den mänskliga naturen, men hon böjer sig i vördnad för det mänskliga sinnet.

Jag tycker inte alls om det jag skrivit här ovanför. Inte det minsta. Vore det sanning skulle det bekräfta att människan är en i grund och botten visserligen påhittig men fruktansvärt fåfäng varelse.

Det är då jag finner hopp i att iallafall jag själv tror på en högre makt och att vi alla är del i någon slags skådespel, ett liv, en scen i det stora skådespelet. Sedan om man väljer att tro på mening med livet eller att allt är förgängligt och spelar mindre roll kvarstår faktum. Vi behöver varandra den tiden vi har på jorden. Ett liv i lidande är fortfarande ett liv, och ett smärtsamt sådant. Ingen levande varelse som vandrar här står ut med ett liv i smärta. Så låt oss hjälpa varandra.

det här var det rörigaste inlägget hittills. Håll till godo.

blå

21 år denna dag

Jag är förbluffande välbehållen. Kvällens planer gick rakt i stöpet eftersom att J skulle till sin farsa och jag fick styra upp kvällen på egen hand. Ett styng av besvikelse, men jag beslutade mig för att inte ta det så hårt, och här sitter jag med värk i knäna som flera kvällar innan och tänker att livet är ganska fint. Är sjukt sugen på en öl, funderar på att ta en ur kylen. Man tar vad man är värd. Alternativt att jag gör mig i ordning för sängen, ligger och mysläser jurtjyrkogården och låter den här dagen tillhöra det förflutna.

Jag går inte gärna och lägger mig nu för tiden. Jag har tänkt att det beror på att jag inte orkar med tanken på nästa dag, inte när jag faktiskt tagit mig igenom den här dagen, när jag lever i nuet och känner lättnad över att den passerade relativt smärtfritt. Så snart jag har en natts sömn mellan dagarna gäller gårdagen inte längre, den är ogripbar, onåbar och har tappat sitt värde. Den tillhör det förflutna, och man ska fokusera på nuet och framtiden. Så imorgon bör den här dagen vara glömd. Nätterna är en blank sida som leder till nästa kapitel. Antagligen är det väldigt hälsosamt och nödvändigt för min utveckling.

Jag har en smått onaturlig önskan. Jag tänker mig just en sådan blank sida mellan kapitlen. En tid då ingenting händer, då det inte finns några krav, bara smygande förväntningar. Om två personer var vid medvetande just den tiden kunde de sammanstråla och uppleva lite av en egen värld.

Jag antar att det är därför jag är svag för nattpromenader.

3 ord

En dag ska jag och en person till karva in ett hjärta i det gamla trädet som växer på en trottoar vid vägen som leder till Kickis gamla hus. Det har varit min önskan sedan jag såg trädet för första gången. Dock måste den där andra personen dyka upp och ta plats i mitt liv innan min önskan kan gå i uppfyllelse.

Jag måste gå dit för att ta reda på om trädet fortfarande står kvar.

2 ord

En ganska vacker dag passerar ljudlöst. Jag minns ett fint citat som Sissel kom med inatt när vi hastade fram mot Heden. Vi hade lämnat kvällens slutstation där vi checkat in en halvtimme för att dansa av oss lite innan vi bedrog oss hemmåt. En plats där kvinnofolk dansar på ett stillsamt åmande sätt och pojkarna antingen är oförskämt närgångna eller som just då, står uppradade längs väggen och stirrar tomt på allt som försigår runt omkring dem. När vi nått kungsportsplatsen utbrast jag att killarna inte förändrats sen mellanstadiediscona på det ljuva 90-talet. Sissel höll med men påpekade att 90-talets tolvåringar trots allt käkade popcorn medan de stod upptryckta längs dansgolvens sidor och att de därmed sysselsatte sig med något, till skillnad från kvällens unghanar. Nu lät inte konversationen precis såhär, utan mer klockrent fördomsfull och rakt på sak.

Sedan vill jag även ge en eloge till Erik som till skillnad från många unga män jag känner kan dansa nykter. Han och Jesper har kommit till Göteborg för att stanna, och det gläder mig något oerhört.

Resten av den här lördagen skall jag spendera på jobbet med min kära Jenny. Om 15 minuter är jag på väg.