människan

Jag är arg. Inte sur, inte ledsen. Arg.

Jag har brainstormat lite kring fenomenet människan.

Nu ska jag försöka sätta ord till min tanketsunami som uppstod under den korta promenaden hem från Cake.

Den sjätte dagen kom människan till jorden, den sjätte dagen som var en period av utveckling i jordens yngre dagar. Människan gav namn till alla djuren, det är sant, vem skulle annars namngett dem? Människan behövde något att samtala om, något att enas kring, namn på saker och ting blev en praktisk nödvändighet. Människan fick aldrig veta om djuren var i lika stort behov av verbal kommunikation, om de behövde ett rikt socialt liv. Människan blev så vig i mungiporna att hon gav namn till allting runt omkring, även alla märkliga känslor hon upplevde. Människan blev så stor i munnen att hon satte sig själv som Herre över den värld vi lever i.

Människan dödade djuren, djuren dödade människan, något som hon inte kunde tolerera.
Sen kom tiden då människan inte nöjde sig med att vara herre över djuren, att vara herre över andra människor var än mer tillfredsställande. Människan smorde sina läppar och talade om andra människor och inte minst om sig själv. Människan blev sin egen Herre och sällade sig till sina likar. Hon blev beroende av sin ställning i det framväxande mänskliga samhället.
Människan, sänd till jorden som Guds avbild fann sig själv vara av gudomlig natur och handlade därefter. Behovet av bekräftelse och tillbedjan ökade. Människan värderade andra människor.

Nu tröttnade jag på ordet människa.

Vad jag fick ut av de här tankarna var att människan är puckad. Vi tror att allting kretsar kring oss, och det är helt förståeligt. Vår ras kan inte tänka på något annat sätt. Vi har utvecklat vapen, funnit många vägar att utnyttja naturens krafter, vi har skapat musik, konst, kokböcker, skönhet och ideal. Vi har utmärkt oss så påtagligt på jorden att vi tror att vi äger den. Vi tycker inte om människor i vår närhet som är lyckligare än oss, det är allas vår rättighet att vara lyckliga. Vi söker andra människors närhet och ömhet, vi vill vara älskade varelser, vi behöver bekräftelse. Vi är så sårbara men lär oss dölja det. Vi talar om medmänsklighet, omänskliga förhållanden. Vi älskar vår egen ras. Det borde vi verkligen göra. Jag är ärlig, det är det mest naturliga att älska sin egen ras.

Jag inser att jag låter fantastiskt rasistisk, men människan älskar människan. Inte nödvändigtvis alla människor, och inte den mänskliga naturen, men hon böjer sig i vördnad för det mänskliga sinnet.

Jag tycker inte alls om det jag skrivit här ovanför. Inte det minsta. Vore det sanning skulle det bekräfta att människan är en i grund och botten visserligen påhittig men fruktansvärt fåfäng varelse.

Det är då jag finner hopp i att iallafall jag själv tror på en högre makt och att vi alla är del i någon slags skådespel, ett liv, en scen i det stora skådespelet. Sedan om man väljer att tro på mening med livet eller att allt är förgängligt och spelar mindre roll kvarstår faktum. Vi behöver varandra den tiden vi har på jorden. Ett liv i lidande är fortfarande ett liv, och ett smärtsamt sådant. Ingen levande varelse som vandrar här står ut med ett liv i smärta. Så låt oss hjälpa varandra.

det här var det rörigaste inlägget hittills. Håll till godo.