...

Jag hade bestämt mig för att se saker ljusare, att försöka eliminera svårmodet. Ibland går det, ibland går det inte. Jag tvivlar på att det någonsin kommer släppa taget helt, vilket borde vara helt naturligt, inget att hänga upp sig på. Jag undrar om jag fåt ett för stort hjärta, inte för att jag älskar mer än andra, men för att jag känner av det så mycket, det känns svullet här innanför.

Kvällarna kunde vara ensammare än de är just nu dock. Jag har funnit en ny vän, som jag visserligen inte känner, men som får mig att känna någonting. Någonting är gemenskap. Gemenskap känns bra i hjärtat.
Att behöva somna ensam när man önskar något helt annat känns däremot inte bra i hjärtat. Uppenbarligen kan jag mildra omständigheterna med något så banalt som msn och en webcam, inte för att det hjälper, men det är iallafall en tröst. Tack.

"What a beautiful face

I have found in this place

That is circling all round the sun

What a beautiful dream

That could flash on the screen

In a blink of an eye and be gone from me

Soft and sweet

Let me hold it close and keep it here with me"