Hur gick det här till?

En måndag som så många andra, men som tog sin början i Bergsjön i en varm lägenhet. Jag vaknade för andra gången och kände hur mensvärkens små bitska demoner flaxade runt i min mage, så jag tog mitt pick och pack för att påbörja färden hemmåt. Nere vid spårvagnshållplatsen känner jag hur värken växer i intensitet och att illamåendet börjar skölja över mig. Sedan när började sånt här hända mig? Jag har alltid klarat mig undan annars. Vagnen kommer, jag kliver ombord. Två hållplatser senare går jag av, fullt övertygad om att jag kommer spy. Jag kan inte stå, jag kan inte sitta och jag börjar bli orolig över hur jag ska lyckas ta mig hem utan att avlida. Jag frågar ett par kvinnor på nästa vagn om de har värktabletter, en av dem säger att det finns ett apotek på kortedala torg. Jag hoppar av där. Vid det här laget bär inte benen längre och jag vinglar hit och dit och försöker desperat hålla mig uppe via diverse ledstänger i uppförsbacken. Ljuset är jättestarkt, jag börjar få svårt att se var jag går. Jag korsar en bilväg och innan jag når trottoaren har hela världen blivit vit. Jag ser absolut ingenting, jag försöker stanna upp men håller på att ramla. Men jag svimmar inte. Efter en stund ser jag konturen av ett träd, jag sätter mig vid trädet och börjar gråta. Varför ser ingen att jag behöver hjälp, varför är jag ensam, varför händer det här mig?

- Hur är det fatt? Hur mår du?

En utländsk kvinna med barnvagn kommer emot mig och allting väller ur mig utan att jag ens tänker efter. Hon skyndar iväg för att hämta något att dricka, och jag lägger mig ner på trottoaren oförmögen att hålla mig uppe.

-Hur mår du, ska vi ringa efter ambulans?
En bil har stannat och ett utländskt par kommer ut och börjar ställa frågor. Kvinnan med barnvagnen kommer tillbaka, och de ringer efter ambulans. Under de 10 minuter vi väntar på ambulansen ringer en av kvinnorna min mamma och pappa, vid deras fötter ligger jag på deras jackor och vrider mig som en daggmask.

Ambulansen kommer, jag flyttas över till en bår och de kör iväg med mig. En av ambulansmännen sitter brevid mig och ställer frågor, känner på min mage och kollar blodtryck. Två värktabletter och vi är framme vid sahlgrenska. Några sköterskor sticker i mig och en stoppar upp någonting i min näsa. Jag får kväljningar och frågar om de försöker få mig att spy. De skrattar. Jag böjer mig över kanten och spyr över ambulansmannen. De slutar skratta och får fram påsar som jag kan spy i. Ambulansmannen är snäll. Jag känner mig lite hemsk som spydde över honom, men shit happens.

Jag får ett rum och de kopplar in mig i en maskin. Galet. Vid det här laget har jag inte särskillt ont längre, i samma veva som jag spydde började värken släppa. Jag får svara på samma frågor om och om igen allt eftersom nya sköterskor och läkare kommer in i rummet.

Det mesta verkar normalt. Mamma kommer och håller mig sällskap, jag får stolpiller för eventuell framtida värk (eftersom att spyor har den effekten att de för med sig orala värktabletter ut ur kroppen).

Jag mår som en mycket trött prinsessa at this very moment och hoppas jag slipper det här i framtiden.

Lördag 090808

Ett stycke Palle

Jag tog bussen in till kära gamla Göteborg för att träffa Palle på café mums. Både på gator och vagnar fick jag en del oplacerbara blickar som jag tror mig kunna förklara med mitt klädval. Vem har sagt att man inte kan ha lila strumpbyxor och rosa skor? Ibland behöver jag lite färg för att kunna dansa mig upp för gatorna en helt vanlig lördag. Väl på mums döl Palle ner för trapporna när det var min tur att beställa. Med kaffekoppar i händerna gick vi upp och satte oss. Han är så kär, det är underbart för det smittar av sig. Tyvärr får jag inte bli kär med en halv månad kvar till Rysslandsflytten. Det verkar gå bra iallafall. Vidare samtalade vi om Kärlek, Ryssland och Kuba.

På väg mot kungsport tog jag vägen genom haga och vidare nerför vasagatan. Där fick jag syn på Crille som satt med sina vapendragare på mios uteservering. Efter en kort men ack så angenäm stund i knät på min rödhårige vän tog vi sällskap ner mot deras bil och min hållplats. Det kom en paddanbåt när vi gick över bron från kungsparken och vi stannade och vinkade till passagerarna. Japanerna tog fram sina kameror och vi fortsatte vår vandring.

Enligt klick! skulle det här vara min turdag. Den skulle även vara romantisk, men icke. Kärlek har jag upplevt, dock på en högst platonisk nivå. Jag får nöja mig med det den här gången.

onsdag

Var det mitt misstag?

Det har snart gått 4 veckor sedan det hände och jag minns första och andra veckan som de värsta på länge. Men nu verkar det faktiskt som att ångesten har släppt, mina största orosmoln är snarare vita än mörkgrå och jag tycker mig skymta solen emellanåt. Jag trodde inte att det skulle släppa på månader, men distans är en bra medicin, så också nödvändiga besked från personer man måste lyssna på. Tack.

Jag borde kanske känna ånger, men jag kände inte ens ånger första eller andra veckan, hur jobbigt det än var så hade det ändå skett och jag var beredd att lära mig av det. Lärde jag mig någonting? Ja.

Umgängesplaner?

Sissel är i Falkenberg och skaffar körkort, Cake är ganska upptagen och jag är också ganska upptagen. Ändå har jag fått umgås med riktigt fina människor senaste veckan. Vi kan kalla dem Niklas och Peter, för det är deras namn. Att träffa Niklas mer än en gång på 3 månader kan kännas omöjligt, tänk då två gånger på en vecka. Snart börjar det flyga grisar ur arslet på en skulle man kunna tro. Det är inte det att jag inte vill träffa Niklas oftare än en gång var tredje månad, vi har bara inte den relationen. Vissa saker går inte att ändra på. Så tänker jag, jag vet inte varför - det är säkert jättedumt- men när jag tycker om människor är jag rädd att de ska ta min uppskattning för klängighet. Då är det mer safe att träffas var tredje (eller sjätte) månad. Jag ska sluta tänka så. Jag hade aldrig några planer på att hooka med Peter, men det kom som en glad överraskning.

Hälsan

Efter den spontana festen hos Peter som jag till största del spenderade i ett rökigt kök har jag hostat så bröstet värker. Oskönt som bara den, men vad kan jag göra åt saken? Jag tar noskapin tre gånger dagligen och undviker mjölkprodukter för att bli frisk så snabbt som möjligt. Jag känner mig ungefär lika het som på självporträttet ovan.

lördagskväll

Du vet vad som kommer hända när han tar din hand och säger att du ska följa med och ta lite frisk luft.
Ni går in till Botaniska Trädgården och småpratar lite, han plockar en blomma och ger till dig. Han vill visa dig ett träd, han visar dig trädet och sedan sätter ni er i det fuktiga gräset. Han tar blomman, sätter den bakom ditt öra och ger dig en kyss.

Du visste att just detta skulle hända när du gick med honom från början.

Didn't you?

Brev

Brev

" Jag borde inte skriva det här till dig men jag vet att det inte finns någon tvekan längre. Jag hör mig själv tala med dig i mina låtsaskonversationer, jag drömmer om dig, när någon kommer in i ett rum hoppas jag att det är du. När jag ser dig blir min mun torr och hjärtat gör en volt och jag måste fly ut för jag får nästan svårt att andas."

rester av semester

Imorse kl 09.00
landade planet på säve flygplats. Det var grönt, det var blött, det var kyligt. Vi kom från solen, från varma nätter med klena fläktar, från sol och bad - till en suddig värld av grönt, grått och vått. Jag älskade det.

Sandra inne på Hemkan
sken upp som en sol, kramade mig hårt och sade att jag blivit brun. Ikväll skall vi kanske och förmodligen till Simme och titta på Harry P. Jag är inte brun, men jag har nog övergått till en mer mörkbeige nyans. Jag älskar det.

Killen på Time
ropade efter mig att jag glömt skriva på kvittot. Skrattade åt misstaget, fick en penna som inte fungerade. Skrev under kvittot. Han fångade min blick och sa att jag glömt skriva mitt telefonnummer. Vi skrattade. Jag älskade det.

Från semester till vardag

jag tror det kommer som en smärre smäll, men jag känner mig förvånansvärt optimistisk.

Btw, det godaste kaffet under hela semestern - serverat i Santa Pola

semester

De två senaste dagarna har jag levt vid havet, de fyra senaste dygnen har jag sovit helt vansinnigt länge. På något sätt ser jag det som ett nytt, växande, oroande mönster istället som en naturlig följd av att jag nu har semester. Semester. Smaka på ordet, associationer till sol och lata dagar och härliga äventyr. Just idag låter äventyren vänta på sig och jag laddar inför flyget till Sthlm imorgon. Jag har aldrig tidigare flugit ensam, och tanken skrämmer mig något.

För att tala om något helt annat så måste jag skriva om helgen som passerade. Lördagen inleddes med en tur ut på havet och Sissel var dagens gäst. Den barnsliga lyckan i hennes ansikte när båten susade fram över vågorna så att det krängde till och guppade. Vi låg halvnakna på klipporna, vi hoppade i havet och simmade med hunden. Så småning om åkte vi tillbaka till fastlandet och hem till Mölnlycke. Efter duschen var det dags för grillparty på Tobbes gård för att fira hans 30-årsdag. Alla fina bekanta ansikten. Vi var några som stannade länge och till slut hängde uppe i Tobbes lägenhet och antingen tjoade på hans lilla balkong eller diskuterade musik och annat intressant i vardagsrummet. V, som jag nästan aldrig pratat med innan har plötsligt fått reda på några av mina mest underliga sidor, så som smyckefobin och mitt hemska morgonhumör. Diskussionen om mitt morgonhumör engagerade flertalet människor, och Adam hade såklart ett dagsfärskt exempel. Eli frågade nyfiket och smått oroad hur det skulle gå när jag väl har gift mig? Pappas svar på den frågan nästa dag när vi återigen tog upp ämnet var "Din man får väl helt enkelt knipa igen tills du fått i dig din frukost". Jag hoppas dock att jag äger förmågan att förändra mig.

Söndagen tillbringades nästan oavbrutet vid havet, vilket kan vara anledningen till att jag fick någonting som var misstänkt likt solsting.

Så, nu är jag på väg ut till gräset, solen och musiken för att ta vara på ännu en het junidag.
Det enda som saknas är sällskap.