Balkan Beat

"...going to Russia... Like Sara..."

En fantastisk, svettig, intensiv natt på Balkan Beat med Kicki, Linda, Paula, Ferhat och älskade Henri.

några oväntade händelser:

1# Kicki drar upp mitt linne så hela härligheten blottas på dansgolvet. i bikini skall tilläggas, annars hade jag väl blivit lite arg.
2# Den kalasfulle killen tar tag i min haka och försöker tvinga till sig ett hångel varpå jag knuffar bort honom med orden "you wish!"

och det var den bästa avskedsfesten jag kunde önskat mig.

....

nej...

Fråga om jag är helt hjärtlös och jag har inget svar för vad vet jag, ni kan ju inte se att jag ger mitt hjärta till så många och de vet inte ens om det. Ni har det men det tror ni antagligen inte på allvar för det är sånt man mest säger och ni vet inte vem jag är och jag vet ingenting och ändå har ni fått det men ni får inte se när det brister och det gör det hela tiden och snart kanske jag inte orkar mer och kanske exploderar det när jag åker men mest tror jag att det kommer gå sönder bit för bit och jag är sen, på tok för långsam och jag orkar inte mycket mer.

kaffe

Den sega söndagen

Jag vaknade för tidigt. Sedan vaknade jag för sent. Efter det ringde Erik och frågade om busstider till Mölnlycke. Morgonhes och ljuvlig gav jag honom all information han behövde. Efter att ha gjort ingenting i några timmar bestämde jag och Göran oss för att ta en fika i stan. Han hade med en bok till mig som handlade om Ryssland. Jag blev fantastiskt glad och vi styrde våra steg mot condeco. Väl där pratade vi om festen i fredags, sex och andra intressanta topics. Trots min enorma seghet drog jag sedan vidare mot järntorget där jag skulle träffa Crille. Vi fick sällskap av Raquel och Stina som kom förbistrosandes. De var fnissiga och glada över några japanska fraser och uttryck de lärt sig. Jag satt mest och beklagade mig över min stora trötthet och efter en timme eller så drog jag mig tillbaka till Mölnlycke för att glida vidare till Cakes residens. Vi vältrade oss i självömkan och Cake slog sig i benet med sin laptop. Oj vad ont det gjorde, poor little rich girl.

" Stackars rika flicka som slår sig i benet med sin laptop"

Nu sitter jag här igen och förstår inte varför jag inte går och lägger mig. Det är sannerligen dags att avsluta den här dagen.

blodig söndag

Inte längre fägring

Mina nyaste vänner är de som oftast säger "Varför måste du åka till Ryssland?".

Jag kan ju omöjligt ha så stort inflytande på deras liv, or can I? Det underliga är hur snabbt jag blev fäst vid dem, och hur olika vi faktiskt är. De känns som en stor sommarflirt. Och jag känner mig smått vilsen. Vet jag längre hur, vem, vad jag är? Eller är det resfebern som spökar. Allt känns så slutgiltigt nu.

10 dagar kvar

tisdag

Alldeles i början

När vi seglade under kapten Morgans befäl.

Sommaren är nästan över och jag har 14 dagar kvar i Sverige.

farväl

höstfägring

Tänk att jag ska försvinna. Jag vet att det är det enda rätta. Plötsligt känns det som att jag är den första människan att känna rädsla. Och jag är rädd för så mycket. Det som skrämmer mig mest är mitt egna psykiska mående. Bakom musiken är han en helt vanlig människa och jag vet vad som händer när man gör någon till något personen inte är. Vad som är värre är när någon gör mig till något jag inte är. Jag vet inte ens själv, hur skulle någon annan kunna se det då?

Kommer magin försvinna? Just nu vill jag vara i en varm jagande natt under gatlyktors sken.

Det är något vackert vemodigt som sveper över mig. Och faktumet står och skälver och vägrar ge med sig; det kommer inte gå. Ingenting blir till innan jag försvinner från den här platsen, det här landet. Den här världen?

Vagga mig till sömn
om jag möter varg









http://images.google.se/imgres?imgurl=http://fc02.deviantart.com/fs21/i/2007/238/e/7/The_first_day_of_Autumn_by_LupoLupo.jpg&imgrefurl=http://ickelandet.blogspot.com/2007/09/nummer-131-sensommarbilder.html&h=948&w=600&sz=104&hl=sv&start=43&um=1&tbnid=3ZijqudZjlEWOM:&tbnh=148&tbnw=94&prev=/images%3Fq%3Ddetektivbyr%25C3%25A5n%26start%3D42%26ndsp%3D21%26um%3D1%26hl%3Dsv%26sa%3DN

kontraster

Känner du?

Först blir jag ställd. Sedan besvärad.

När sedan D öppnar munnen i ett telefonsamtal med S känner jag hur det river till i hjärtat och besvikelsen rinner som en syndaflod genom mig. Varför han säger en sådan sak när alla sitter i samma rum och han vet att det finns en sak han absolut inte får ta upp, och han gör det ändå - ja varför? Resten av kvällen ligger jag tyst och tittar på en tom ölburk medan killarna snackar om hur snygga/fula deras målningar och tags är. Ett samtalsämne jag inte har förmågan att yttra mig i. På väg till vagnen frågar D hur det är med mig. Jag rycker på axlarna, jag är rädd att jag ska explodera om jag säger något. Han frågar om jag är besviken för att jag inte fick honom för mig själv. Jag hånler och tittar bort. Han frågar om det är för att han är en dum idiot. Han blev uppenbart förvånad när jag med något ostadig röst säger "ja, just därför". Han frågar vad han gjort, jag säger vad han gjort. Jag går från besviken till arg. Hans kompisar är rövlöjliga, och jag inser att han inte är den personen jag lärde känna för 3 år sedan. Jag kan inte lita på honom längre.

De har gått av vagnen, jag sitter och tänker när jag av någon anledning ser mig omkring i vagnen och får syn på ett bekant ansikte längre fram. Det känns som en tröst och jag bestämmer mig för att gå fram och hälsa. Senare på brunnsparken tar han min hand och lägger den på sitt bröst. "Känner du?" Säger han. Och jag känner det. Hans hjärta slår fort. Det slår så hårt för min skull. Och jag känner mig svag i benen, för kontrasten mellan känslorna jag burit på tidigare under kvällen och känslorna som kommer där mitt på brunnsparken är oerhört stor. Den här människan ger mig hopp om livet ändå. Att det finns något vackert i människor, och att man är alldeles för rädd för att visa det.

Godnatt.